Kan man sköta välfärd – vård, skola, omsorg – som i en fabrik, på löpande band? Det är nog en bild de flesta värjer sig emot. Ändå är det förstås därifrån – från den effektiviserade industrin – som många av de tankar som präglar dagens offentliga sektor kommer.
Och när undersköterskan Berit Åsenhed i stadsdelen Solhaga i Örebro har två minuter ”för en snabb hjälp med uppstigningen” hos sina ålderstigna brukare, så känns ju inte steget så långt till fabriksbandet. Två minuter? För att kliva in i en människas hem och få upp personen i fråga ur sängen, eller vad det nu kan innebära. Någon som kanske sovit dåligt, kanske är förvirrad och ledsen, har ont eller blivit otålig och ramlat. Hur lätt kan det inte vara att halka efter i ett schema med pass på två minuter, omgärdade av besvärliga ”mänskliga faktorer”?
Sådana exempel och möten med människor finns det gott om i Kristina Mattssons reportagebok Välfärdsfabriken. Om arbetets mening och gränslös kontroll. Här finns människorna, undersköterskorna och barnmorskorna, lärarna och socialsekreterarna, de hastigt inringda och de outsorcade, och inte minst de som fortfarande är kommunalt anställda men ändå alltmer har tryckts in i principer hämtade från näringslivet. New Public Management, som det heter.
För det handlar inte bara om privatiseringar och vinstuttag, utan om ett sätt att tänka som genomsyrar mer och mer av även offentliga verksamheter. Om att allting måste kunna mätas, kontrolleras, internfaktureras – att allting är ekonomi. Ofta inte ens särskilt bra ekonomi, utan en kortsiktig, närsynt budget-för-budget-ekonomi.
Pengarna fördelas från toppen medan ansvaret att få dem att räcka trycks långt ner i organisationen. Därför har det skett en stor tillväxt av antalet chefer och ekonomer i offentlig sektor. Den starka toppstyrningen är också ett sätt att hantera konflikter i den meningen att de inte ska tillåtas komma upp till ytan. Ledningen bestämmer och förvaltningen eller myndigheten ses som ett företag, som kräver trohet och lojalitet av de anställda. På denna punkt står New Public Management i konflikt med grundlagsskyddade rättigheter som offentlighetsprincipen och meddelarskyddet. Demokratiska rättigheter som är avgörande för att korruption, vanstyre och slöseri med skattepengar ska avslöjas.
De praktiska exemplen varvas med små fördjupningar i den ideologiska bakgrunden, som en grundbok i välfärdens omvandling. Var kom de här idéerna ifrån – New Public Management, taylorismen – och hur kommer det sig att de fått sådant genomslag? Ju mer vi måste välja – elleverantör, vårdcentral, skola – desto större behov har vi av jämförbar information. Och inte bara vi. Kommunen eller staten som ska upphandla det ena eller andra måste förstås också kunna jämföra. Mäta. Men hur mäter man till exempel Berit Åsenheds förmåga att se de gamla och känna av vad de behöver? Se att Britta, som frågar efter sin tandläkartid, i själva verket behöver bekräftelse på att hon kommer att få hjälp att ta sig dit? Hur mäter man känslan för gamla Brittas oro?
Vad som särskilt slår mig i kapitlet om taylorismen (”Scientific management”, ett slags föregångare till NPM) är hur medvetet Frederick Winslow Taylor gick in för att krossa arbetarnas kontroll över sitt arbete (ja, Marx lurar liksom hela tiden i buskarna under den här läsningen, och även om jag uppskattar Mattssons tillbakahållna gestaltning hade det också varit riktigt kul att se Kajsa Ekis Ekman sätta tänderna i materialet). Genom att plocka sönder arbetet i små, enkla delar kunde de utföras schematiskt av betydligt mer okvalificerad och utbytbar arbetskraft.
Digital taylorism talar LO-utredaren Sten Gellerstedt om när datasystem tagit över tankeverksamheten, planeringen och det potentiella utrymmet för något så luddigt som ”känsla”. Tvärtemot det eviga talet om att arbete i Sverige bara blir mer och mer kvalificerat ökar andelen anställda i LO-yrken som uppger att det de gör är ”själsdödande enkelt”, att de ständigt upprepar samma arbetsmoment. Det gör det naturligtvis lätt att ta över, byta ut. Göra arbetsmarknaden alltmer till en köparens marknad.
Det finns förstås ett urval, i Välfärdsfabriken som i allt annat, av aspekter och forskning som tas upp och människor som intervjuas. Något mer om det urvalet hade varit intressant att veta – det är ju ett stort område Mattsson diskuterar – men det är inte löpsedlarnas skräckexempel som möter på de här sidorna. Snarare något mycket vardagligt men oerhört genomsyrande. Själv kliver Mattsson på ett trivsamt och välbekant sätt fram här och var med egna små erfarenheter, men sparar de uttalade åsikterna till slutkapitlet.
Ett av de intressantaste exemplen i Välfärdsfabriken är kanske ändå ett som handlar om myndigheter, om utskällda och evigt omorganiserade polisen och Försäkringskassan och om Skatteverket, som tvärtom tycks ha lyckats omvandla sig från illa beryktat på 70-talet (den uppmärksammade arresteringen av Ingmar Bergman på Dramaten framställs som en vändpunkt) till välfungerande och vänligt. Nyckeln verkar ligga i att man lyckats förändra långsamt och genomtänkt, men också i en utgångspunkt om att man ska hjälpa människor att göra rätt (snarare än att fantisera ihop fuskare) och vägrar se sig själva som något annat än just en myndighet. Tidigare generaldirektören Mats Sjöstrand vill till exempel inte prata om kunder:
En kund ska kunna gå till någon annan, men hos oss är du fast. Vi är en myndighet som tar dina pengar och har maktmedel som är ganska stora. Så hos oss är du något mycket finare, för du är medborgare. Och medborgare kan ställa krav, för de är Skatteverkets ägare.
Publicerad: 2014-08-11 00:00 / Uppdaterad: 2014-08-10 11:24
En kommentar
dock så är även icke medborgare lika skyldiga att betala skatt, frågan är vad de ska kallas?
#
Kommentera