Sätta kommunen på kartan. Någonstans på 1980-talet, under marknadsliberalismens och New Public Managements smekmånadsdecennium, verkar denna floskel ha makat sig på plats i kommunretoriken, enligt journalisten Christian Daun. Kommun efter kommun skulle skaffa sig en slogan. Bygga sitt varumärke. Hitta sin unika ”selling point”.

Fast varför, egentligen? Bryr jag mig som kommuninvånare om ifall just min kommun har något världsunikt och knasigt i stil med världens förmodligen största träbjörn? Eller bryr jag mig om att vardagen fungerar, att det finns jobb och går att ta sig dit, att barnen har bra skolor, att gamla och sjuka får vård, att det går att få tag i mat, få post, och så vidare?

Så brukar också kritiken mot de inte sällan havererade ”sätta kommunen på kartan”-projekten se ut. Tankesmedjan Timbro (som gett ut flera böcker om sådana projekt) och Skattebetalarna (som inte, vilket man skulle kunna tro, är några fans av skatteuttag) har till och med tillsatt en ”SlöseriOmbudsman”. Att kommuner borde hålla sig till ”kärnverksamheten” hör till grundpoängerna.

Problemet är bara, påpekar Daun, att det ju inte finns pengar så det räcker till kärnverksamheterna heller. I kommuner med sviktande befolkningsunderlag, där arbetsgivarna flyttat till låglöneländer och rationaliserat bort, har också statliga verksamheter dragit sig undan alltmer. Intäkterna av de enorma resurser som ofta finns i glesbygdskommunerna – skog och vattenkraft, till exempel – hamnar någon annanstans. Så vad ska man göra?

Många av exemplen är hjärtskärande kommunala överlevnadsförsök. Naglar som klöser mot cellväggar. Nödraketer. Rop på hjälp. [---] Ledande politiker som säger det rakt ut: De insåg riskerna, men vad annat kunde de göra? Stillatigande se på medan kommunen de är satta att företräda går under?

I denna desperation uppstår onekligen en del knasigheter. En sådan, bokens mest centrala, pryder också omslaget: en kinesiskinspirerad byggnad, med den grå tyngden hos ett stort fängelse, omgärdat av en kinesisk mur. Det är Dragon Gate, en gång Älvkarleby kommuns mer blygsamma vägkrog Älvkarlen, som skulle – just det – sätta kommunen på kartan och få folk att vilja flytta dit. Efter diverse vändor, den mest iögonenfallande innehållande den kinesiske myggmedelsmiljardären Mr Li, har anläggningen (nu med hotell, kinesisk mur, tempel, gudastaty, terrakottakrigare och Himmelska fridens torg) tagits över av Sisyfosgruppen, ett fastighetsbolag specialiserat på att vända hopplösa projekt.

Vägen dit har uppenbarligen varit något av en mardröm för kommunen (och förmodligen för Mr Lis kinesiska gästarbetare), men är det i slutänden det haveri och fiasko som Dauns titel talar om? Det kan nog bara tiden utvisa.

Andra exempel i boken måste otvivelaktigt räknas på minuskontot, som det numera nedlagda Medeltidens Värld i Götene. Jätteälgen i Svansele är fortfarande bara en stor rumpa, och träbjörnen i Sveg håller på att ruttna sönder. En dimmaskin mitt i en rondell i Landskrona är ju också lätt att göra sig lustig över, men Daun påpekar också att de största och klart dyraste satsningarna sker i storstäderna, med Nya Karolinska och Göteborgs (inställda) linbaneprojekt som exempel.

Draksådd är en reportageresa till en del av dessa platser, med Dragon Gate som fixstjärna. Den är på gränsen till ett idolporträtt av Sisyfosgruppens vd Olle Larsson och hans olika projekt (och de är för all del fascinerande). Den är lite av en debattbok, som vill visa på problemen som ligger bakom de ibland desperata kommunsatsningarna. Där tycker jag att boken har sin största styrka, när den ställer angelägna frågor om hur Sveriges resurser fördelas över landet. Om det kan finnas plats för andra värden än de strikt marknadsmässiga.