Jag skulle vilja hjälpa honom men allting har blivit så svårt att förklara, det jag säger blir varken mottaget eller förkastat, bara något som en gammal människa har sagt.

När Tove Jansson besökte USA i början av 70-talet fick hon se en av ”solstäderna” – de där nybyggda städerna i Florida, där alla nyinflyttade har uppnått pensionsåldern, och där allting är anpassat för att vara så tryggt som möjligt. Som fångade i bärnsten sitter de nu där, de gamla, ofta en halv kontinent från familjen. Nu bor de på ”gästhus” (i Sverige skulle vi väl sagt ”pensionat”, men ”gästhus” ger en annan antydan – ingen är egentligen hemma här, där de ska leva resten av sitt liv) och måste dela sin vardag med vilt främmande människor, som överåriga studenter på campus, på skuggiga verandor byggda för att likna den gamla fina Södern (som de antagligen bara känner till från Borta med vinden) så att inte solen gör för ont. Det är inte omedelbart döende, men de har resignerat. De stickar och läser och småpratar och gör allt för att inte tänka på att de efter ett långt liv med besvikelser nu har gjort sin sista flytt, och två gånger om året får de gå på bal i finkläder.

I St Petersburg finns det fler hårfrisörer än någon annanstans och de är specialister på att lägga små luftiga lockar av tunt vitt hår. (…) Ingen är sjuk, alltså i egentlig mening sängliggande, sådant ordnas otroligt snabbt av ambulanser som aldrig använder siren.

Solstadens St Petersburg, Florida har nog inte mer gemensamt med verklighetens St Petersburg, Florida än Mumindalen har med Helsingfors, men det är heller inte poängen. Från första början känns Solstaden som en dröm, en overklighet där livet lagts åt sidan i väntan på det ofrånkomliga. På gästhuset Butler Arms (”huset är mycket gammalt, nästan sjuttiofem år”) bor våra hjältar: blyga Miss Peabody som sade upp sig från sitt jobb som sömmerska och flyttade hit när hon vann på lotto; sarkastiska Mrs Rubinstein som skriver långa brev hon sedan river sönder; Mr Thompson som låtsas vara döv och ofta låter bli att äta för att ha råd med öl och tobak; systrarna Pihalga från något konstigt land vid Östersjön som ingen någonsin pratar med; och så vidare. Alla väger de noggrant sina ord för att hålla en lagom funktionell relation till dessa sina sista grannar (eller för att undvika det), allt för att inte bryta illusionen att de har valt att ordna livet så här. Kontrasten är Linda och Joe, två av de få unga människorna i hela stan; hon jobbar som städerska på Butler Arms och vill bara leva sitt liv här, med Joe. Han har missat hippieeran och väntar nu bara på att Jesus ska komma tillbaka, att han ska bli en av dem som hämtas upp till himmelen så att han ska slippa växa upp och leva i den här världen. (Ty det här utspelar sig på den tid då det främst var unga besvikna outsiders som trodde på Jesu omedelbara återkomst, inte ledande amerikanska politiker.)

Det finns en falsk klang någonstans i Solstaden. Till viss del är den nog medveten; det här är en mörkare version av den där perfekta världen som hennes mer kända skapelser lever i, en Mumindal speglad genom Faulkner där döden inte bara finns utan alltid är inom synhåll, så alla väljer att helt enkelt titta åt ett annat håll. Men hur vacker prosan än är, hur vältecknade karaktärerna, är det något som inte riktigt fungerar. Är det den amerikanska vinkeln? Janssons USA är inte verkligt, det låter ibland som en småslarvig översättning där det strösslas enstaka amerikanska glosor och kulturmarkörer. Där naturen i hennes finländska böcker alltid lever känns den här inte så mycket död som konstgjord – återigen, det är medvetet, men känslan av utökad turistbroschyr försvinner aldrig helt. Ändå gillar jag det, mycket tack vare de långsamma, smygande karaktärsutvecklingarna, som i sann Janssonanda baseras runt saker som inte sägs högt (alla som letat möjliga homosexuella karaktärer i hennes övriga böcker behöver inte gräva djupt här). Det är förvånansvärt sällan det skrivs litteratur om ålderdomshemmen; Ragnar Thoursies fantastiska Sånger från äldreomsorgen överträffar detta, men Tove Jansson tassar tyst ikring och lyfter på hörn som inte visas annars, och det gör hon bra.

Sömnen är en välsignelse man kan möta på många olika sätt.

(Precis som de flesta av Tove Janssons romaner finns Solstaden, så här till jubileumsåret, inte i tryck. Men leta på antikvariat och bibliotek så hittar ni den.)