Recension

: Universums öde
Universums öde George Johansson
1998
Natur och Kultur
5/10

Illa förtäckt politisk propaganda

Utgiven 1998
ISBN 9127072851
Först utgiven 1979

Om författaren

George Johansson är journalist och författare. Har gett ut en lång rad bilderböcker, ungdomsböcker och faktaböcker. Bl a den August-nominerade Chessman, och hos Natur och Kultur Vägen genom T (tillsammans med Börje Isakson) och Jag kan flyga.

Sök efter boken

Jag var i yngre tonåren när jag läste denna kvartett för första gången och de gjorde ett ganska djupt intryck. De är inte anledningen till att jag numer är insnöad på SF och Fantasy men de var definitivt en bidragande orsak till att intresset väcktes.

Böckerna kom i nytryck för ett par år sedan och det fanns hela tiden i mitt bakhuvud att jag skulle läsa dem igen. Lite nostalgi är aldrig fel. Efter nästan ett år var det så dags och det visade sig att jag kom ihåg det mesta av handlingen men det var intressant läsning i alla fall. Språket är enkelt och lite väl övertydligt, särskilt när man fortfarande har Harry Potter i färskt minne. Man är inte dum bara för att man är ung och författare av ungdomsböcker har en tendens att underkatta sina läsare.

I fallet med kvartetten om Universums öde så skulle jag vilja säga att det är ett ganska uppenbart försök att påverka läsaren politiskt. Själv säger George att det var miljödebatten som påverkade honom och att det är det centrala budskapet men jag tycker nog att det mer känns som en bisak. De tre första böckerna handlar om hur illa allt är på jorden och att det är den överdrivna konsumtionens fel att jorden håller på att gå under tack vare alla miljöförstöringar. I den tredje boken har människorna förvandlats till viljelösa konsumtionsmaskiner helt i klorna på den storebrordator som styr samhället. Bok fyra däremot utspelar sig ett framtida samhälle i Andromedagalaxen där man kallar varandra för ”kamrat”, alla måste vara lyckliga och ingen får leva utanför systemet. De arketypiska kommunistiska dragen är väldigt tydliga och det blir nära på lite patetiskt. Nåja, de skrevs i alla fall under en annan tid. När jag läste böckerna första gången kommer jag inte ihåg att jag reagerade för samma saker så han har kanske inte underskattat sina läsare i alla fall den gode George.

Den nya utgåvan av Universums öde har reviderats och i den tredje boken talar man om ”nätet” som är det sätt på vilket de stora centraldatorerna styr hela världen. Jag vet inte om det är en ändring till denna upplaga men det känns verkligen så. Mänsklighetens räddning ligger i att förgöra både datorerna och nätet och tvinga mänskligheten tillbaka till ett förteknologiskt stadium. Själva syftet är att hindra den hemska konsumtionen som korrumperar mänskligheten och förstör planeten.

I den fjärde boken finns ett avsnitt (sidan 54) som för tankarna till Adolphson & Falk med ”Kontrollen blinkar blå”. Otroligt charmigt måste jag säga. Klara plusspoäng till George. I den tidigare utgåvan var det fem böcker. Han har strukit en av dem helt då han helt enkelt tyckte den var för dålig för att ges ut igen.

Om man bortser från de klumpiga försöken att forma läsaren till en god kommunist är det en ganska underhållande serie. En bok tar ett par timmar att läsa och då läser jag ändå inte speciellt fort. Har du inget annat för dig är de värda några timmar men det finns betydligt bättre tidsfördriv. Harry Potter som jag nämnde är ju det självklara valet men även Artemis Fowl är klart överlägsen. Spara Universums öde och ha den som reservlitteratur när du har slut på annat intressant att läsa eller bara har ett par timmar på dig, det är mitt tips.

Björn Hagström

Publicerad: 2001-11-12 00:00 / Uppdaterad: 2011-06-05 20:25

Kategori: Recension | Recension: #381

3 kommentarer

Jag vill bara påpeka att tredje boken, minns ej vad den heter, gjordes som radioteater och Adolphson & Falk gjorde signaturmelodin. Vilken var det? Blinkar Blå så klart. Jag vill minnas att låten alltså är specialskriven för radioteatern.

Micke Oregistrerad 2011-12-18 02:45
 

Det är också rätt talande att chefsnavigatören i sista boken heter Merx. I min tidiga utgåva har ett tryckfel eller något gjort att den lätta masken fallit av, och han kallas för Marx. Chefsnavigatören alltså, vars ansvar det är att ta ut rätt riktning…

noam Oregistrerad 2015-09-09 12:01
 

Och då har nyutgåvan ändå helt strukit andra romanen i serien – Planetjakten – som nästan helt utspelar sig i en väldigt illa förtäckt och trubbig satir över 50-talets USA. Tydligen var det Johanssons egen idé:

Planetjakten försvann för att jag tyckte att den var så jävla dålig att jag inte ville ge ut den igen. Full av osorterat tanketrams.

Håller på och läser om hela kvintetten i lagoma steg och tycker ändå den har något visst, även om mycket av det säkert är nostalgi.

Björn Waller Redaktionen 2015-09-10 09:53
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?