Recension

: Navel fram och prutt där bak
Navel fram och prutt där bak Anna-Maria Karlsson
1995
Rabén & Sjögren
6/10

Varför pussas vi med munnen och inte med fötterna?

Utgiven 1995
ISBN 912964853X
Illustratör Pija Lindenbaum

Om författaren

Anna-Malin Karlsson, brukar, som det står på bokens baksida, skriva för Kamratposten. Hennes stora styrka är att få krångliga saker att bli enkla och lätta att förstå. Maria Borelius, vetenskapsjournalist, biolog och mamma till tre barn. Pija Lindenbaum, Sundsvallstjej som skrivit och illustrerat en del barnböcker, här är hon dock ”bara” illustratör.

Sök efter boken

En liten figur. En liten flicka med brunt rufsigt hår. Hon har ett par blå underbyxor och ett blått linne. Det är röda prickar på dem. Som en liten Lotta på Bråkmakargatan-tvilling.

Hon lyfter upp linnet och betraktar sin navel. Det är vi många som gjort. Som liten ställde vi oss säkert frågorna; vad är det för en knapp och vad ska man ha den till? Alla var olika. Några barn hade utåtstående navlar, några hade bara en liten grop.

Flickan undrar över mycket.

Kroppen är en märklig manick och varför är alla olika, vad ska det vara bra för? Varför gör det ont ibland och varför är man så liten när man är liten? Är blodet alltid rött och varför har en del glasögon? Hur kan det komma sig att man låter så kontigt på band och varför pussas man inte med fötterna?

I boken besvaras frågorna på ett bra och enkelt sätt. Språket är skrivet med en barnslig enkelhet, vilket gör att man med fördel kan läsa boken högt för sina barn, men också att barnen kan läsa den själv. Alla svåra och konstiga ord är "översatta" så att man förstår dem. Som när boken förklarar varför man blir sjuk. Alla konstiga ord som baciller, blodkroppar och virus finns med, men för att göra det lättare beskrivs orden på ett mer lättförståeligt sätt.

Virus och baciller kallas för småkryp och vi får lära oss att det finns sjukdomskryp. Dessa ska man akta sig för, speciellt då man är kall, eftersom man är mer mottaglig då. Men om de trots allt skulle ge sig på kroppen så har vi ett försvar, en liten armé med genomskinliga gelésoldater, vita blodkroppar. Kanske låter det fånigt. Men jag gillar det. Det hade jag nog inte gjort om inte de vanliga orden funnits med. Nu har man en chans att lära sig och en chans att förstå. Detta ger boken en möjlighet att passa för de lite äldre barnen också. Den blir inte fjantig.

Att Anna-Malin Karlsson skrivit för Kamratposten märks. Den tidningen är känd för att göra det krångliga enkelt, och det är vad författaren gör på ett exemplariskt sätt. Som när man ska förklara varför pojkar har snopp och flickor springa. Detta, alltid så känsliga och pinsamma ämne, behandlar hon med bravur. Självklart är det för att pojkar och flickor ska passa ihop när de blir vuxna så det kan bli nya människor.

Pija Lindenbaums illustrationer är glada och lite festliga. Färgerna är pastelliga på ett klart sätt. Mysigt men inte mesigt helt enkelt. Tecknade bilder blandas ibland med fotografier utan att det känns märkligt. Det är väl som i filmen om Roger Rabbit, en del figurer är tecknade, andra inte och så är det bara.

Flickan i den röd prickiga, blå dressen visar oss runt i hela boken. Det är hon som har huvudrollen, men ändå inte. Hon tittar nyfiket fram på varje sida. Barnets nyfikenhet och upptäckarglädje lyser ur hennes ögon. Jag tycker att det är ett trevligt inslag. Trots att det på varje uppslag behandlas ett nytt ämne så finns den bekanta lilla flickan med. Ungefär som i Nicke Nyfiken där man kan hitta den lilla apan på alla möjliga ställen i boken. Det är bra. Flickans närvaro ger den kontinuitet i boken som annars saknas i de fristående avsnitten. Varje uppslag behandlar ett nytt ämne, helt frikopplat från föregående uppslag. Det positiva i detta är att man kan läsa varifrån man vill och kanske bara ett uppslag åt gången. Lite uppslagsbokskänsla, men ändå inte. Inte så trist.

Däremot tycker jag det är lite synd att man inte följt titeln på det sätt som jag skulle önska. Boken börjar, precis som titeln säger, med navelavsnittet. Då tycker jag det skulle vara kul om pruttavsnittet skulle komma sist ("prutt där bak"). Men det gör det inte. Istället avslutar man med en sida som svarar på frågan om varför man måste sova. Inte heller har man ansträngt sig för att göra ett sammanfattande slut, utan det slutar abrupt efter svaret till frågan. Även detta stärker uppslagsbokskänslan. Kanske är det inte en bok att läsa från pärm till pärm utan en vägvisare till uppslagsverkens värld.

Den lilla flickan i sin blå dräkt tittar på mig och undrar en sista sak: har författaren lyckats med att förklara och göra svåra saker enkla? Mitt svar blir: Ja! När jag får barn ska de få läsa denna bok.

Textutdrag (Visa/göm)

Lisa Johansson

Publicerad: 2001-11-11 00:00 / Uppdaterad: 2011-05-21 00:04

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #375

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?