Andra världskriget verkar vara någonting som aldrig slutar fascinera. Om det beror på vår morbida nyfikenhet att fördjupa oss i det hemska eller om det helt enkelt är ett så tacksamt ämne att skriva om, så har det hur som helst lett fram till en mängd böcker och filmer genom åren. Om man nu ser tillbaka på den senaste tiden så är det framförallt två filmer som vållat stor uppmärksamhet, "Rädda menige Ryan" och "Den tunna röda linjen".

"Den tunna röda linjen", skriven av James Jones, kom första gången ut i bokform 1962 och är en av de mest hyllade och välskrivna böcker om andra världskriget, som nu på senaste dagar också blivit film.

På nära håll får vi dyka ner i ett gäng soldaters svårt prövade psyken och följa dom under erövringen av ön Guadalcanal. Boken saknar huvudperson och är uppbyggd runt ett krigskompani. Förstone kan man ha svårt att hålla reda på alla namn som dyker upp, men med tiden utkristalliseras en rad karaktärer som alla på olika sätt personifierar krigets onda ansikte.

Här finner vi kompanichefen Stein, den sympatiske ledaren som inte längre står ut med att offra sina män och har börjat ifrågasätta krigets högre makter, Sergeant Welsh, strebern och krigsmaskinen som i motsatts till Steins inte skyr några medel att avancera i grader, korpral Fife, skrivbiträdet som förlamad av krigets fasor helst av allt skulle vilja fly därifrån, vicekorpral Dole, galningen som får en kick av kriget och tror sig vara odödlig och John Bell, den äkta maken som i en historia vid sidan av brevväxlar med en fru som bedrar honom.

Uppdraget blir allt annat en enkelt. Japanerna har belägrat sig i sina ställningar högt upp på en kulle och de är bereda att dö för sin kejsare. En cynisk stämning råder i början i den svagt sammanlänkade allierade gruppen, men efter strider fortlöpigt och döden blir alltmer påtaglig kommer likgiltigheten och en sorts ytlig gemenskap bildas. Med tiden tappar de flesta motivationen och måste supa sig fulla för att stå ut i den mardrömsliknande tillvaron. I avsaknad av kvinnor väljer en del av männen att gå så långt att de tillfredsställer varandra. En svag balansgång råder ständigt i mellan förtvivlan, hopp och galenskap.

James Jones berättelse är skriven efter egna upplevelser och ger en naken och avromantiserad bild av krigets hemskheter. I bästa hemingwaystil skildras blod och gyttja i ett nervpirrande krigsskådespel. Närheten i striderna med bomber vinande på nära håll är påtaglig och mycket bra, men det är mellan striderna då vi dyker djupare ner i karaktärerna boken är som bäst och mest intressant att läsa. Ingen lämnas oberörd när människans mest bestialiska och svaga sidor visar sig.

Med detalj för anatomi och med en kirurgs precision målar Jones scener som gör ont att läsa En suggestiv känsla av illamående sprider sig i kroppen och budskapet kan inte missuppfattas. Denna antikrigsroman kanske inte skulle vända opinionen för bombningarna i Afghanistan, men den skulle säkerligen få många att börja tänka om.

Rekommenderas att läsas av alla!