Tonen slås an direkt. En litterär agent dyker upp på en skolgård och frågar några ungdomar om de har lust att vara med i en bok. Vilket de tackar ja till. För Det jag redan minns av Mats Kempe är inte bara en fantastisk ”roman i 16 noveller”, det är också litteratur om litteratur. Vi ska nämligen inte riskera att drömma oss bort i fiktionen utan att bli påminda om att allt är hittepå. Med jämna mellanrum kastas vi ut från Den animerade staden, där större delen av handlingen utspelar sig, för att i stället möta ett antal inhyrda författare som under ledning av slajmiga projektledare skriver vidare på den värld vi tar del av när vi läser boken.

Det är en värld som ekar av tidigare texter ur de fantastiska genrerna. Motiven är välbekanta, åtminstone för fans av science fiction och skräck: homunculus, sjukdomar som förvandlar människor till djur, djur som utvecklar medvetande, förbindelser med andra dimensioner, androider, självantändning med flera. I en ganska rörande historia, ”Måndagarna med Gregory”, kommer en idé från Ray Bradburys novell ”Jordgubbsfönstret” (i samlingen Det eviga regnets dag) till användning. Med hjälp av några färgade glasskärvor finner huvudpersonen att hon kan förändra verkligheten till något betydligt ljusare och vackrare. Till och med de illasinnade mobbarna på skolgården blir på det viset artiga och uppmärksamma unga män – fast både läsaren och huvudpersonen i novellen hela tiden vet att verkligheten ser annorlunda ut.

Men detta att de fantastiska elementen inte bryter ny mark är inte på något sätt en invändning. Förutom att motiven ändå är skickligt turnerade, är det framför allt så att det är karaktärerna som träder fram på ett levande sätt i berättelserna. Det är deras liv i skuggan av det osannolika som tecknas med så varsam och inkännande hand av Mats Kempe att jag märker att jag saknar och tänker på dem långt efter jag har läst ut boken. Som mobboffret Gregory som helst ligger på sin säng och stirrar på sina uppnålade drömmar i taket, Lotten som förgäves försöker få uppmärksamhet från mamman som bryr sig mer om sin forskning och miljön, eller Sanna som förlorar sin pappa till mystiska astralvarelser. I en vacker novell, ”Vännerna”, drabbas Oskars vän Markus av en sjukdom som gradvis förvandlar honom till en fågel. Hjälplöst ser Oskar på hur hans och Markus gemensamma vän Carsten frestas att låta sig smittas av sjukdomen eftersom den verkar leda till en åtråvärd frihet.

Ja, så vill jag leva mitt liv. Slippa tänka på coola kläder, en massa prylar och skit, svindyra gympaskor. Slippa plugget. Slippa längta efter tjejer som inte vill ha mig. Slippa bli vuxen och börja dricka öl, hänga på travet och sitta framför teven vid varje sportsändning. Slippa hela skiten. Och bara få lyfta …

Den animerade staden är över huvud taget ett rätt märkligt ställe. Förutom att parapsykologiska fenomen förekommer i överväldigande mängd så är här den verklige popsångaren Colin Blunstone en så stor stjärna att det anordnas Idol-liknande lookalike-tävlingar där deltagarna själva blir stjärnor. (Colin Blunstone var medlem i det engelska 60-talsbandet The Zombies, kanske mest kända för She´s not there som Santana senare hade en hit med.) Den novellen,”The Colin Blunstone lookalike contest”, är för övrigt väldigt rolig.

De flesta av huvudpersonerna är unga eller unga vuxna som är osedda eller förbisedda av föräldrarna liksom av omgivningen. Sällan kommer de vidare eller hittar någon lösning på sina problem. Ibland blir till och med författarteamet osams över deras huvuden och lämnar dem i sticket. Boken kan om man så vill läsas som en diskussion om makt och maktlöshet. Ur det perspektivet blir också de metafiktiva delarna begripliga. Karaktärerna sitter fast i knepiga relationer och sin egen oförmåga medan författarteamet stångas med uppgiften de fått av textens skapare Mats Kempe vars färdiga bok i sin tur nu är utlämnad till både läsare och kritiker.

Det jag redan minns är en på många sätt gripande novellsamling om mänskliga tillkortakommanden, likväl som en social kommentar om främlingskapet, ytligheten och den stora ensamhet som så många känner i vårt samhälle. Kempes språk är precist och ledigt och ibland glittrar det till av ett slags återhållet poetiskt glimmer, som i den melankoliska ”En förstudie” som nästan kan sägas vara något av titelnovell: ”Och jag vet ju redan nu att jag älskar henne. Varför skulle då nåt nytt behöva hända i mitt liv? Det jag redan minns är ju allt vad jag önskar.”