Recension

: I ett fönster nära solen
I ett fönster nära solen Mats Kempe
2004
Norstedts
5/10

Solblekta diaplåtar

Utgiven 2004
ISBN 9113012665
Sidor 96

Om författaren

Mats Kempe
Fotograf: Maria Annas

Mats Kempe är född 1966 och bosatt i Stockholm. Han har undervisat vid Wiks folkhögskola, Nordiska Folkhögskolan i Kungälv och Nordens folkhögskola, Biskops-Arnö. Sedan några år är han bibliotekarie på Världsbiblioteket i Stockholm. Mats Kempe debuterade 1996 med novellsamlingen ”Jag minns aldrig mina drömmar”. 2012 mottog han Ludvig Nordström-priset.

Sök efter boken

Här har vi ännu en i den långa raden av kortromaner som vi fått bekanta oss med under senare år. Det verkar i första hand vara ett debutantfenomén, jag tänker på namn som Johannes Sjögren och Sara Villius. Man skulle kunna tänka sig att detta beror på sen slöhet från författarens sida eller att vår snuttifierade samtid kapar åt sig alltmer skönlitterär terräng.

Jag tror ingetdera. Den litterära formen har alltid svängt än hit, än dit. Den finner sitt nya jämnviktsläge i reaktionen mot det föregående och detta "småformat" kan ses i ljuset av sjuttio- och åttiotalens episka roman som i sin tur återföddes ur modernismen. Det är dynamiska svängningar som för litteraturen framåt.

Mats Kempe tecknar i I ett rum nära solen porträttet av en pojke på på tröskeln till tonåren. Den ytterst vaga ramberättaren (ett jag) minns (ett du) en sommardag hos sina farföräldrar ute i skärgården. Såhär kan det stå:

[...]och nästan ett kvarts sekel senare fäster jag bilden på insidan av min skåpsdörr i personalens omklädningsrum. Tejpar upp den för att minnas dem. Det är bara du på bilden. Farmor står på altanen, alldeles framme där trappen tar vid. "Om du bara dröjer en liten – liten…" Du nedanför räcket, håller upp fiskarna[...]

Att berätta i andra person singularis har genomförts förr, bl.a. i Italo Calvinos Om en vinternatt en resande. Om Calvios fascinerande roman bär experimentell prägel (i det att den tilltalar den läsande) är det här snarare fråga om en dialog mellan berättarens nutida "jag" och den pojke, "duet" som han distanserat sig från. När man blivit varse denna förskjutning vänjer man sig rätt snabbt med formen. Riktigt effektfullt blir det när "jaget" framträder i en passus eller två.

Det är lätt att applicera ett ord som "målande" på boken. Men också "psykologisk" fungerar. När man vänder sida för att mötas av ett uppslagslångt kapitel är det som att se ett diapositiv, inte på duk, men med lupp över ett ljusbord. Där framträder färgerna och formerna, och tittar man tillräckligt noga även detaljerna. Och tanken är väl att helheten ska frilägga en undertext.

Men sist och slutligen är detta budskap ett antal inramade foton ur barndomen. När det väl börjar ta sig byter Kempe bild och vi lämnas med lukten av dagg och sommarstuga och stekt abborre. Den som vill ha mer får fiska på annat håll.

Textutdrag (Visa/göm)

Anders Edwartz

Publicerad: 2004-02-12 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-29 00:58

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #1080

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?