Recension

: Backabo
Backabo Johannes Sjögren
2002
Ordfront
4/10

Debut i tidens anda

Utgiven 2002
ISBN 9173248975

Om författaren

Johannes Sjögren är född 1974 i Rödeby, strax utanför Karlskrona. Idag bor han i Stockholm och går det avslutande året vid magisterutbildningen i fri konst vid Konstfack. Vid sidan om författandet arbetar han som konstnär.

Sök efter boken

Det klagas nu och då i recensentkåren över att nya och unga svenska prosaister är alltför kortfattade, för att inte säga minimalistiska. Noveller, kortromaner och skönlitterära experiment verkar vara melodin; den där riktigt mastiga debuten med en omfattande och genomarbetad roman låter sig vänta på sig. Det är inte utan att det känns långt till sjuttiotalets skolexemplariska genombrott á la Lundell eller Östergren. Nittiotalet? Liza Marklund kanske.

Men söker man bortom lättsmält spänning på styltiga meningar är det tunt. Om detta fenomen nu beror på ren lathet eller en medveten stil ska jag låta vara osagt, men det är otvivelaktigt en tidens trend.

Backabo är inget undantag, snarare tvärtom, för här har denna metod drivits till sin spets; det rör sig om en bok om blott 100 sidor författad på 28 korta kapitel. Stilen är enkel och oftast taktfast och den verkar i landet mellan kortnovell och prosalyrik. Följdaktligen slår det mig under läsningens gång att många av texterna lika gärna kunde fungera som dikter. Vissa återkommande ord och teman pekar på det, och då är det egentligen snarast en fråga om typografi. Vilket gör det litet extra svårt, för det är ju en roman jag läser, eller lurar formen mig?

Kanske är det mina förutfattade meningar som sätter käppar i hjulet för läsningen.

Handlingen är förlagd till en svensk småstad under åttiotalet där bokens jag genomlever sin barndom. I blixtbelysning radas episoderna upp, från grannpojkarnas streck över familjeresor till värld läget i landet och drömmar om vuxenlivet.

Den stora världen tränger sig med andra ord på Sjögrens Backabo, men vad som skulle kunnat bli snärtiga historier i detta gränsland blir alltför ofta händelselösa bilder som rinner ut i sanden, eller hellre förmedlar en stämningsbild. En morsa delar ut kondomer, Palme dör och semestern ställs till en släkting i Kalmar. Man spelar kula och någon har stora ståldankar. Det känns som kapitlen är över innan de ens har börjat.

Eller blir jag återigen lurad. Ska jag ändå betrakta det som poesi. Ja, då blir det ju en helt annan grej!

Eller?

Anders Edwartz

Publicerad: 2002-03-06 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-23 17:52

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #492

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?