Recension

: Tre porträtt
Tre porträtt Klas Östergren
2002
Albert Bonniers förlag
7/10

Åter till staden

Utgiven 2002
ISBN 9100580490

Om författaren

Fotograf: Cato Lein

Klas Östergren är född 1955. Han fick sitt genombrott med stockholmskildringarna Gentlemen och Fattiga riddare och stora svenskar. Sedan dess har Östergrens penna levererat ett skiftande men alltid litterärt högklassigt material inom både romankonsten, novellistiken och TV-dramatiken.

Sök efter boken

Klas Östergren är en författare med många stilistiska kursändringar på samvetet. I sitt senaste prosa-alster gör han det han redan gjort som manusförfattare till de framgångsrika TV-serierna Offer och gärningsmän samt framförallt Soldater i månsken; vänder åter till Staden efter sin mångåriga exil på Österlen. Men, det är snarare i skepnad av betraktare än som medaktör.

Senast han på riktigt var där, i tegelstenarna Gentlemen och Fattiga riddare och Stora svenskar, ackompanjerades närvaron av en fabulering som slog världen med häpnad (han har i intervjuer medgett att det gav en viss tillfredsställelse), ett slag av ord- och satssnickeri som nästan helt försvunnit från repertoaren.

I Tre porträtt får vi oss till livs tre skilda historier av en och samme berättare. Där finns den kvinnlige politikern som han ingår ett förhållande med, där finns en gammal vän som misstar sig i allt och där finns en författarkollega som får det mest besynnerliga av uppdrag. Personer som blir offer, ibland i vad det verkar utstakade intriger, annars av tillfälligheter som står bortom mänsklig påverkan. Och varhelst ett intressant människoöde blottläggs finns som bekant en intressant historia att berätta, något som berättaren i boken inte drar sig för. Det går helt enkelt ut på att dra en skröna men göra det med största möjliga ackuratess.

Första delen (vad kallar man dessa berättelser på ca hundra sidor styck, fristående långnoveller är nog passande) börjar bra, men känns efterhand litet seg, som att den gick på tomgång. Det bästa finner vi i istället i mittendelen, "Kamrat i blå uniform", där Östergren i vissa partier spelar ut hela sitt register av tidsanda och precisa iakttagelser.

På besök i huvudstaden möter han en före detta bekant, Bernie, en fåordig looser som berättaren tillfälligtvis delat lägenhet med under sjuttiotalet. Nu är Bernie emellertid "frälst", eller på väg till sitt livs mest avgörande ögonblick, och under några timmar på en bar rullas hela den tragikomiska historien upp om Bernies väg mot katastrofen.

Detta är ju ett av Klas Östergrens favoritmotiv, eller favoritkaraktärer, den något udda och i sällskap mycket påfrestande särlingen, som inte säger mycket men när han väl tar bladet från munnen pratar i gåtor eller bara ger lösa antydningar. Personer som går förbi, håller sig avsides, som inte gjorde avtryck i skolan men plötsligt dyker upp i minnet eller tillvaron som svårlösta rebusar.

Och även om dessa personer kan vara väl så jobbiga i verkliga livet, återges de i Östergrens böcker med kärleksfullhet, ja, nästan moderlig ömhet. Tre porträtt utgör där inget undantag, snarare en bekräftelse, en bekräftelse på att människan är oförutsägbar, att hennes innersta utgör själva essensen av en svårbegriplig värld.

Textutdrag (Visa/göm)

Anders Edwartz

Publicerad: 2003-04-04 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-23 18:26

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #648

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?