Recension

: Gangsters
Gangsters Klas Östergren
2005
Albert Bonniers förlag
10/10

Gott nytt år gastronomer!

Utgiven 2005
ISBN 9100107980
Sidor 440

Om författaren

Fotograf: Cato Lein

Klas Östergren är född 1955. Han fick sitt genombrott med stockholmskildringarna Gentlemen och Fattiga riddare och stora svenskar. Sedan dess har Östergrens penna levererat ett skiftande men alltid litterärt högklassigt material inom både romankonsten, novellistiken och TV-dramatiken.

Sök efter boken

En rad omständigheter får mig att kunna gå tillbaka till då jag satt vid ett fönster med en skrivmaskin och skrev recensioner, omständigheter som gjorde att jag skrev som jag gjorde, omständigheter jag inte kunnat avslöja förrän nu.

Detta är ingen recension, kanske snarare en reflektion eller revision. Jag vill revidera alla recensioner jag skrivit under året, det var inte riktigt så som jag skrev …

Boken jag läst heter Gangsters och jag lämnar den inte än. Tv-programmet jag sett var Julkalendern, den ligger uppe på nätet och alla 24 delar rekommenderas. 2005 års gemensamma nämnare är Klas Östergren. Fabuleraren vars fabuleringskonst nästan slår knut på sig själv sägande detta är sant, det är på riktigt, men ändå kan han inte låta bli att blinka i ögonvrån åt läsaren: berättaren Klas Östergren (i dubbel bemärkelse).

Han reviderar Gentlemen i Gangsters så man tappar andan. Gentlemen blir en helt ny bok, behöver jag säga att berättandet är i högform? Jag tänker faktiskt på Péter Esterházy som har reviderat sitt stora verk Harmonia Caelestis om sin pappa med att komma ut med en rättad utgåva som avslöjar att pappan var hemlig agent åt kommunismen. Hjälten faller pladask. Vi lever i revisionens tidsålder, det som var sant kan bli falskt alldeles strax, precis som tidens symbol aktien kan bli värdelös över en natt. Det finns flera kopplingar mellan vår svenska berättare och nämnda ungrare.

Apropå TV har jag inte varit så här pass upphetsad sedan jag såg Soldater i månsken, julkalendern 2005 var en underbar bagatell och jag älskar bagateller. Esterházys hjälte blir statsspion och sådana finns i Gangsters också, men det är inte hjälten i Gentlemen utan poeten Leo Morgan som helt enkelt upphör att existera.

Han fanns bara av berättartekniska skäl, säger Östergren, och jag ber om ursäkt att jag avslöjar detta, men DNs Jonas Thente har ju gjort det före mig. Leo, den Gudabenådade poeten som många fler än jag ville låna poesi av på biblioteket, för vi trodde verkligen att han fanns på riktigt. Nu finns han inte ens på låtsats längre! (Vad låtsas nu är?) Klas Östergren införlivar dikten i verkligheten, det är hans värv!

Om man skall dra litteraturvetenskapliga slutsatser så är det helt logiskt att Leo inte finns längre, tidsandan har slutat tro på geniala underbarn stöpta till poeter. Leo finns inte längre, romantiken tar ännu ett steg ned i Marianergraven mot botten av havet. Landet Sverige har även gått ned sig om man köper allt som sägs bara som i förbigående i boken. Gangsters kan man läsa utan att uppfatta någon samhällskritik alls, nämligen bara följa i drivet, men då missar man mycket av poängen. Sverige är naivt tolkat, ett land som gott från ett land fullt av gentlemen till ett land av gangsters. Vänsterradikalerna på 70-talet tjänar år 2000 grova pengar på Second hand-rörelser.

Det är en mörk bild av dagens Sverige han ger. En dödssjuk gamling som har ett revben som sticker ut sitter ensam i en mörk lägenhet. I ett otäckt andetag tror jag den gamlingen är Sverige, men den tolkningen är allt för otäck, jag slår den ifrån mig. Jag tänker istället på göteborgaren som får fly sin persiska restaurang för han visade civilkurage att säga nej till Bandidos när de ville ha beskyddarpengar. Han blev årets göteborgare, men han flyr stan nu när de eldat upp hans bil och hotar med stryk. Detta är Sverige och dikten är inte mycket värre. Berättaren, vid namn Klas Östergren, har spriten som enda tröst. Det dricks hela tiden och jag tycker det känns tryggt på nått sätt, det hymlas inte, fast den där påklistrade repliken att hela tiden behöva en drink känns inte alltid äkta. (Ska väl inte göra det, kan ses som en Amerika/deckarpastisch.)

Men nyårschampagne behöver vi och att tillönska 50-åringen ett gott nytt och att landet förändras så han kan skriva en ljusare bok snart vid namn Gastronomer. Njutningen kommer först i det nya livet: poesin, drycken och maten.

Jag finns med i fiktionen, jag är indragen från början av författarskapet. Jag föddes 1975, då debuterade Östergren med en roman som heter Attila. Jag fick en bror 1977 som döptes till Attila.

Gentlemen fick jag i present av en dryckesbroder med en innerlig inskription, han debuterade i år med en diktsamling. Anders Edwartz, vår Östergren-expert på dagensbok.com gick bort i år och han finns inte längre bland oss, men han hann läsa ut Gangsters (just därför kan jag inte recensera den, det är hans recension). Anders hann också se Östergrens hälsning:

"Vi ses, Anders E." skrev författaren.

Csabi Urbán

Publicerad: 2005-12-31 00:00 / Uppdaterad: 2011-06-14 23:18

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #1867

2 kommentarer

Härlig recension, Csabi!! Jag läste Östergrens "Tre porträtt" härom året och blev väldigt imponerad av hans hantverksskicklighet som författare. Han förefaller ha förfinat sitt uttryck med åren och nu är han på något sätt tillaka i samma anda som då han skrev "Gentlemen" 1980, fast med en större skicklighet som författare och en mörkare ton. Det är ju så att Klas Östergren och Ulf Lundell är två sidor av samma mynt, nästan jämngamla och författare av generationsromaner samt förebilder för många yngre författare. I offentligheten verkar det dock som att Östergren åldrats med större värdighet än Lundell. För att använda boxningstermer som Östergren gärna gör så skulle man kunna likna Östergren vid en elegant boxare och Lundell vid en slugger. 50-årige Östergrens mörka epos över Sveriges förvandling i "Gangsters" kan läsas parallellt med Lundells "Friheten", som skrevs när denne nyss fyllt 50.

Kommentator Oregistrerad 2006-01-02 13:48
 

Håller med dig där om att man imponeras av hantverksskickligheten men i Gangster blir hans sätt att sköta kronologin nästan manérartat men skickligt och så har han en nästan kusligt tydlig röst i sitt berättande och ja jag som lundell fantast kände mig väldigt hemma när jag första gången läste Östergren det var Gentlemen för en sådär 15 år sedan. Lundell imponeras man inte av hanverket utan hans sätt att bara gå på som en ja .. som en slugger…

Csabi Oregistrerad 2006-01-03 00:25
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?