Recension

: Tidens mörka rygg
Tidens mörka rygg Javier Marías
2011
Albert Bonnier
5/10

Att missförstå en roman

Utgiven 2011
ISBN 9100124567
Sidor 398
Orginaltitel Negra espalda del tiempo
Översättare Karin Sjöstrand

Om författaren

Javier Marías föddes 1951 i Madrid. Han skrev sin första roman redan som 17-åring. Vid sidan av undervisning vid Madrids universitet har han verkat som översättare av engelska böcker till spanska. Han valdes 2006 in i Kungliga Spanska Akademien och räknas till en av Spaniens ledande författare.

Sök efter boken

För något år sedan läste jag Javier Marías roman Alla själar. Den handlar om en spansk akademiker som under ett år är gästlärare i Oxford, där han upplever universitetsmiljön med alla dess mer eller mindre bisarra personligheter i form av tankspridda eller arroganta professorer, institutionaliserade vaktmästare, kavata studentskor etc. Men han upplever också en kärlekshistoria med den gäckande Clare Boyle, samtidigt som fru och barn väntar på honom hemma i Spanien (otrohetstemat känns igen från Marías roman Imorgon under striden, tänk på mig).

När Alla själar publicerades i Spanien lästes den uppenbarligen av många som en nyckelroman. Javier Marías identifierades med huvudpersonen i Alla själar och flera av professorerna i Oxford identifierade sig med karaktärer i romanen och kände sig uthängda. Tidens mörka rygg är ett slags vitbok, en uppgörelse med Alla själar och de konsekvenser den fick. Den är ett stycke metalitteratur som utmanar romangenrens konventioner och ställer frågor om litteraturens väsen.

Boken inleder med samma jag-perspektiv som Alla själar. Här identifieras dock berättaren från första början med författaren Javier Marías. De är alltså en och samma person. Javier Marías berättar om de konsekvenser publiceringen av Alla själar fick. Han berättar t.ex. om hur han efter ett undervisningspass på universitetet i Madrid blev konfronterad av några studentskor som frågade honom om den son som ”Javier Marías” uppgavs ha i Alla själar. Men detta var uppenbarligen ett missförstånd eftersom någon son aldrig existerat i det ”verkliga livet”.

Snart börjar Tidens mörka rygg spåra ur. Marías beskriver en lång diskussion han haft med en annan spansk gästlärare (”professor Rico”) i Oxford som han erbjudit en plats i sin roman Alla själar. Detta hade kanske inte varit något problem om inte en starkt klaustrofobisk känsla av efterhandskonstruktion smyger sig på läsaren. Det framstår som att Marías i efterhand skriver om sin tidigare roman, lite som Klas Östergren behandlade sin genombrottsroman Gentlemen i uppföljaren Gangsters 25 år senare. Det som framstod som en relativt okomplicerad historia i Gentlemen ställs plötsligt på ända i Gangsters.

Men för att fortsätta jämförelsen Marías-Östergren kan jag bara konstatera att där Östergren firar triumfer med sin sprakande prosa lever aldrig riktigt Marías upp. Redan i Alla själar upplevde jag en kylig prosa och distans till berättelsen som gjorde det hela lite blodfattigt. Det intrycket återkommer, och förstärks, i Tidens mörka rygg. Mer och mer framstår denna bok som ett sterilt experiment, som i och för sig till sin idé är intressant, men som aldrig lyckas entusiasmera. Leken med konventioner blir just bara lek, och aldrig blodigt allvar som förmår gripa tag, just så som god litteratur kan göra. I detta påminner Marías roman om annan ”metalitteratur” som Borges Ficciones eller varför inte en svensk motsvarighet, Lars Gustafssons Förberedelse till flykt. Det är fascinerande, ibland hisnande, tankeexperiment, men de förmår inte beröra. Det hela blir en uppvisning.

Detta betyder dock inte att Tidens mörka rygg inte är läsvärd eller intressant. Marías ställer viktiga frågor om hur vi människor gör avtryck och hur vi förhåller oss till tiden och dess obevekliga gång. Vad blir vårt eftermäle? Hjalmar Söderbergs berömda devis om att:

man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad, man vill ingiva människorna någon slags känsla

har sin motsvarighet i det Marías skriver om sin kohandel med professor Rico (om huruvida han ska få en roll i Alla själar):

Det som betyder något är att vara en karaktär i en odödlig bok – om det nu för tiden överhuvudtaget finns sådana – även om man framställs som en samvetslös typ, en usling eller tölp. Bäst är att inte drabbas av ett sådant öde, för det porträttet av en kommer att finnas kvar intill litteraturens ände, men värre är att inte finnas med alls.

Det säger något väsentligt om den flyktighet som utgör ”tidens mörka rygg” och som alla människor fruktar i det att de vill bli sedda och behövda, innan det är försent. Detta gäller alltså också snorkiga spanska gästprofessorer i Oxford.

Slutligen: en eloge till Lotta Külhorn för det kongeniala omslaget. Hon har tagit omslagsbilden från Alla själar och inverterat färgerna så att omslaget signaler precis det förvrängda syskonskap som Tidens mörka rygg delar med Alla själar.

Richard Pleijel

Publicerad: 2011-07-07 00:00 / Uppdaterad: 2011-07-06 19:16

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #4215

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?