Recension

: Fantomerna
Fantomerna Klas Östergren
1984
Albert Bonniers förlag
8/10

Det här är ju egentligen inte en bok i min smak

Utgiven 1984
ISBN 9100456918
Sidor 258
Först utgiven 1978

Om författaren

Fotograf: Cato Lein

Klas Östergren är född 1955. Han fick sitt genombrott med stockholmskildringarna Gentlemen och Fattiga riddare och stora svenskar. Sedan dess har Östergrens penna levererat ett skiftande men alltid litterärt högklassigt material inom både romankonsten, novellistiken och TV-dramatiken.

Sök efter boken

Är det en typ av böcker som jag är riktigt trött på så är det de där lagom självbiografiska böckerna där författarens alter ego befinner sig någonstans i gränslandet mellan barn och vuxen och man serveras ett lagom ordinärt liv med alkohol och ungdomskärlek som fundamentala ingredienser.

För mig känns det som den boken alla författare någon gång måste skriva, därmed inte sagt att den borde publiceras. Det kan vara en väg in i författarskapet att börja med det lagom självbiografiska för att därmed nå det man behöver nå för att skrivandets helande kraft skall kunna verka. Det vill säga, i de fall där ett författarskaps katalysator varit att författaren upptäckt att skrivandet kan ta udden av det onda och göra tillvaron uthärdlig.

Men är det inte sedan meningen att man stegvis skall kunna ta sig längre och längre ifrån sin fysiska verklighet utan att sabotera skrivandets helande kraft, att man istället för att skriva om de faktiska skeendena suger kraften ur essensen; de känslor som skeenden i livet genererar.

Det är förvisso en fråga om preferenser, en del får mer näring av realistisk litteratur och andra föredrar fiktion och vill inte bara fly från sin egen privata verklighet utan även från den verklighet som vi alla lever i.

Jag för min del befinner mig förvisso någonstans där mittemellan och kan uppskatta båda typerna. Jag är inget fan av svärdsvingarfantasy, men inte heller av grå diskbänksrealism. Jag älskar sagor och författare som ger utlopp för en livlig fantasi men vill helst att deras skrönor har en förankring i den objektiva verkligheten, att de har någonting att säga om den värld vi lever i.

Jag kan uppskatta skildringar av tragiska levnadsöden och ungdomars äventyr men kräver då någon form av magi, en magi som endast sanna berättar- och/eller språkbegåvningar kan stoltsera med att ha i sina kryddhyllor.

Men just den typen av böcker som jag beskrev i det inledande stycket trodde jag aldrig att jag skulle få ut någonting mer av. Jag har läst en del liknande böcker som jag tyckt mycket om, men det var innan jag lidit mig igenom så pass många böcker av den typen som jag har idag.

Jag vet inte hur många gånger jag ställt mig frågan varför svenska förlag envisas med att ge ut högvis med böcker av den här karaktären, dessutom skrivna av på sin höjd medelmåttigt begåvade författare.

Finns tillräcklig begåvning borde man istället informera författaren om att ja, begåvning finnes, men tyvärr finns det tusentals likadana böcker som din ute i bokhandlarna så vi har inget intresse av att ge ut den här boken. Om du kan spotta ur dig någonting originellt så får du dock gärna återkomma.

Men nej, istället uppmuntras galenskapen, förlagen envisas med att ge ut denna klonade dynga som är dömd att falla i glömska och som förlagen borde veta redan på förhand att den heller inte kommer att sälja särskilt bra.

Det var alltså förutsättningen när jag började läsa Fantomerna som är precis en sådan bok och som dessutom inledningsvis luktade misstänkt likt Lundell. Eftersom jag aldrig tidigare läst någonting av Östergren så trodde jag att det var där ribban låg. Många bekanta som läst Östergren har i och för sig varmt rekommenderat hans böcker, men andras rekommendationer är ju som bekant ingen garanti för att det är någonting man själv gillar.

Så är dock inte fallet med Fantomerna som istället växer och växer för varje sida och jag tvingas till slut erkänna att det är något av det bästa (åtminstone) svenska jag läst. Östergren är såväl en osviklig berättarbegåvning som en snillrik språkbegåvning och det är däri mycket av bokens styrka ligger.

Jag skulle vilja sträcka mig till att säga att Fantomerna är något av det ultimata i genren "lagom självbiografisk prosa om ung mans inträde i vuxenlivet". Vilket betyder att det här är ett grymt boktips även för er som egentligen inte heller gillar den här typen av böcker.

Textutdrag (Visa/göm)

Martin Eriksson

Publicerad: 2003-09-12 00:00 / Uppdaterad: 2011-05-15 11:01

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #890

8 kommentarer

Bra recension! Men det där med skrivandets helande kraft bör nog användas i terapeutiskt syfte för den egna hårddisken snarare än i romaner…

Fräknis Oregistrerad 2003-09-12 12:31
 

Fräknis – Kan vara sant i många fall, men det beror ju på vad som kommer ut. Personligen gillar jag böcker som uppenbart är skrivna utifrån äkta känslor; äkta ångest omvandlad till någonting vackert och allmängiltigt.

Martin - dagensbok.com Oregistrerad 2003-09-12 12:54
 

Det är klart det måste utgå från äkta känslor annars blir det ju fabrikstillverkat. Men jag tänkte mer på den sortens skrivande du nog avser i din text. Där det verkligen ÄR skrivet i terapeutiskt syfte. Man måste ha kommit över nåt för att skriva bra om det, man kan inte vara mitt inne i det.

Fräknis Oregistrerad 2003-09-13 09:51
 

Fördelen med att skriva när man är "mitt inne i det" är ju att i bästa fall är det medvetna suspenderat och man kan skriva direkt ur det undermedvetna; dvs man är inte fullt medveten om vad man skriver eftersom det till viss del styrs av det undermedvetna. Enligt Freud borde ju det vara alla konstnärers ambition; att suspendera det medvetna och skriva direkt ur det undermedvetna. Och även om det sannolikt ledde till fler konstnärskap gödda av droger så anser jag det vara en av hans ljusare stunder…

Martin - dagensbok.com Oregistrerad 2003-09-16 15:16
 

Joså, det kreativa flödet när det är som bäst är till stora delar undermedvetet. Man skriver bara utan att stanna till och reflektera. Men vad jag menar är att om man just varit med om något traumatiskt och inte alls kommit över känslor av bitterhet, sorg, skuld, agg osv, så blir det mycket sällan bra litteratur. Det blir en hämndskrift eller i värsta fall pekoral.

Fräknis Oregistrerad 2003-09-17 11:40
 

Det köper jag inte riktigt. Är inte det en del av författarskapets konst att kunna omvandla bitterhet, sorg, skuld och agg till någonting annat. Att bara ta energin från känslorna och göra någonting konstruktivt med dem?

Martin - dagensbok.com Oregistrerad 2003-09-17 17:09
 

[...] depressed is lika shooting fish in a barrel, snälla hjälp mig med en länkt till youtubeklippet), Klas Östergrens “Fantomerna” (ångest grupptryck och märkeskläder, typ) och hur länge ätstörningar beskrivits i medicinsk [...]

Stort Larm: Ungdomar Olyckliga « Jeppelin Oregistrerad 2009-03-30 20:32
 

word up.

ingrid Oregistrerad 2011-04-12 15:43
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?