Det lilla sällskapet som grogrund för berättande är populärt och ofta fruktsamt. I fiktionen brukas temat i Decamerone och Canterbury tales. Verklighetens sammanslutningar har skänkt oss Frankenstein och böcker i Bloomsburygruppens kölvatten. Att spinna sin berättelse runt ett förvalt ämne, som i fallet Frankenstein, blir extra speciell då den tvingar berättaren att utifrån en viss punkt verka så fri som möjligt.
Sammanslutningen bakom Åtta glas förfor på liknande sätt. Ett knippe manliga författare bildade ett sällskap för berättarmöten då och då. Efter varje möte fick deltagarna skriva ett förslag på en lapp som lades i ett krus och ett ämne inför nästa tillfälle drogs. Det blev så vitt skilda rubriker som ”Sally”, ”En kniv i ryggen” och ”När Charlie Parker besökte Sverige”. En välkänd situation för alla som genomlidit en aulaskrivning i svenska och ett bra drag för att levandegöra berättandet.
Formen är också intressant eftersom den erbjuder författaren en annan roll än novellens hårt bundna estetik. Därmed inte sagt att den skulle vara lättare på något sätt, det krävs nog så mycket durkdrivenhet för att också klämma ur sig ett bra fragmentet eller en flyhänt skiss. Som det brukar heta: Den skenbara enkelheten är det svåraste att prestera.
Hur lever då Åtta glas upp till dessa tankar? Jodå, även om jag inte tror att dessa berättelser är skrivna med vänster hand, så är det just berättarglädje och muntra infall som präglar boken. Här vilar få tunga tankar, men en och annan tänkvärdhet vid sidan av sånt som bara berättas för berättandets skull.
Det blir också en brokig provkarta på olika stilarter, kanske inte medvetet och distinkt, men ändå. Lite realism, lite magisk realism, lite impressionism, lite surrealism, med andra ord lite av varje. Prosa blandas med lyrik och Alfredson ger sig på en terzin om slaget vid Kotla med lyckat utfall. Östergren visar prov på exakta iakttagelser och Josephson drar anekdoter ur sitt teaterliv. Etcetera. Som det brukar vara, alltså.
Som Torgny Lindgren-fan hade jag önskat att man kallat på honom också. En berättare av magnifikt format och Sveriges bästa skrönikeskrivare. Eller så gjorde man det men utan resultat. Vem vet.
Publicerad: 2004-04-09 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-15 23:34
En kommentar
Schysst recension! Blir sugen på att läsa boken!
#
Kommentera eller pinga (trackback).