Recension

: Och likväl rör hon sig
Och likväl rör hon sig Charlotta Cederlöf
1996
Månpocket
8/10

En tripp till tonåren

Utgiven 1996
ISBN 9176432459
Sidor 181
Först utgiven 1995

Om författaren

Charlotta Cederlöf är född 1965. Hon växte upp i Gävle men bor numera i Stockholm och debuterade 1994 med diktsamlingen Tusen år och två minuter. 1995 kom romanen Och likväl rör hon sig och 1999 Hello love.

Sök efter boken

I mitten av nittiotalet var jag som mest inne på romaner med långa poetiska titlar. Det var ett ganska lönsamt intresse: då kom ju bland annat Johanna Nilssons debut Hon går genom tavlan, ut ur bilden. Och så Charlotta Cederlöfs Och likväl rör hon sig (med undertiteln ”en tonårsförälskelse”). Två verkliga fullträffar för en tonårstjej.

Hur det nu kommer sig har jag läst om Cederlöfs roman ett par gånger sedan dess. Högstadieromansen mellan Anna och Johan är kanske inget litterärt mästerverk, men den är charmerande, och igenkänningsfaktorn är skyhög. Och för varje omläsning hittar jag en lite ny vinkling.

Från början kände jag kanske mest igen mig i den pubertala kärlekshistorien, i kompisrelationerna och högstadiets stenhårda hierarkier; i känslostormarna. När jag läser om den drabbas jag av hur självdestruktivt så unga tjejer kan bete sig – och av hur normalt det tedde sig när jag själv var tonåring. Får ont i magen bara vid tanken på potentiella döttrar.

Ändå lyckas Och likväl rör hon sig balansera den där förhöjda tonårskänslan som måste tas alldeles på allvar (och som vi i efterhand kan dränka i sentimentalitet bara av ren lättnad) med ett visst perspektiv. Det brutala och skitiga blir på en gång direkt och på lite avstånd. Precis som i Fucking Åmål – en film romanen har många gemensamma nämnare med – kan man skratta åt nästan allt. Det är skönt. Välbehövligt.

Författarperspektivet gömmer mycket större vishet än jag uppfattade när jag själv var tonåring. Här finns en medvetenhet kring hur mycket av den första förälskelsen som är ren social konstruktion – förväntningar, grupptryck, vetskapen om hur det ”ska” gå till – som jag missat helt vid tidigare läsningar.

Många karaktärer, inte minst föräldrarna, utgör någon sorts femminutersentréer. En hel livsåskådning blixtrar förbi för ett ögonblick.

Annas mamma hade en uppgift i livet och det var att vara förälder. Gjorde hon fel blev barnet fel. [---] Ibland tyckte Annas mamma att det var mycket hemskare att vara förälder än vad hon hade väntat sig. Hon kände att hon gärna hade velat läsa någon slags bruksanvisning innan.

Och visst är det en ganska självupptagen period. Man är så fullkomligt unik och ingen fattar någonting. När allt mest bara drabbar en, överväldigande mycket ska göras för första gången. När kärlek till stor del består av rena panikkänslor, och det mesta är helt otroligt pinsamt och hemskt och perspektivlöst. På liv och död.

Tonåren skulle jag inte för allt i världen vilja vara utan. Och lika innerligt tacksam är jag att de faktiskt går över.

Textutdrag (Visa/göm)

Ella Andrén

Publicerad: 2006-03-31 00:00 / Uppdaterad: 2014-02-09 21:17

Kategori: Recension | Recension: #1971

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?