Med Vivek Shanbhags lilla romanpärla Ghachar Ghochar i färskt minne väcks min nyfikenhet av en tunn rosa-röd volym med titeln Änkan som vägrade dö av Shirshendu Mukhopadhyay, också den av indiskt ursprung.

Böckerna uppvisar likheter inte bara storleksmässigt, utan också genom likartade teman som klass och arbetets värde. Båda beskriver familjer i förfall.

Först efter sitt påkostade bröllop går det upp för den godhjärtade unga bruden Somlata att hennes makes adligt förnäma familj hänger på fallrepet efter att länge ha levt långt över sina tillgångar.

Familjens storslagna hus är beläget i en liten håla i Nordbengalen (nuvarande norra Pakistan). Här vimlar det av släktingar, alla lika arbetsskygga, som håller sig flytande genom att gradvis sälja av guld och egendomar.

Den paranoida skräcködlan Pishima är familjens överhuvud. Hon blev bortgift vid sju års ålder, med en sjuklig man, och änka redan vid tolv. Det sägs att hon ruvar på en ansenlig skatt av guldsmycken.

Det blir Somlata som till sin förfäran hittar matriarken död i sin stol. Skräckslagen lyder hon den döda Pishimas befallning att gömma guldskatten för den övriga familjens giriga fingrar. Änkan har förvandlats till ett illvilligt spöke i vit sari, som ideligen dyker upp och gör livet surt för Somlata.

Det försvunna smyckeskrinet blir ett streck i räkningen för den i det närmaste utblottade familjen. Somlata ser ingen annan råd än att ta saken i egna händer. Hon säljer de smycken hon fått i hemgift och startar – till släktens förfäran – en butik. Mot alla odds får Somlata ekonomin på fötter och blir räddningen för den gamla adelsfamiljen, som inte förstått att anpassa sig till den nya tiden. Från att ha varit en blyg och osäker ung flicka utvecklas Somlata till en klok och stark kvinna, en driftig affärskvinna, som blir familjens överhuvud.

Kvinnorollen är stadd i förändring, även ute på landsbygden, något som åskådliggörs av de tre generationerna kvinnor: Pishima, Somlata och Somlatas dotter Boshon. Till skillnad från Pishima, vars liv var helt utan glädje, går tonåriga Boshon i skolan och kör scooter. Hon älskar böcker och får viss frihet, men upplever sin mor som sträng och gammaldags.

Romanen är både besynnerlig och charmerande i sin oförutsägbarhet. Författaren är emellanåt knapphändig med information och låter läsaren dra sina egna slutsatser. Slutet är lite abrupt och lämnar sin läsare en smula perplex.

Änkan som vägrade dö gavs ursprungligen ut på bengali 1993, översattes till engelska 2017 för att sedan fångas upp av Piratförlaget och publiceras 2020. Översättningen, som flyter ledigt, har vi Mikael Fant att tacka för. Han har valt att behålla de bengaliska benämningarna, vilket skapar viss förvirring, men också ger angenäm lokalfärg.