Recension

: Det brinner på berget
Det brinner på berget Anita Desai
2015
Bakhåll
8/10

Långt borta eller mycket nära

Utgiven 2015
ISBN 9789177424291
Sidor 176
Orginaltitel Fire on the Mountain
Översättare Gun R Bengtsson
Först utgiven 1977
Språk svenska

Om författaren

Anita Desai, född 1937 i Mysore, Uttarakhand, Indien. Dotter till en tysk mor och en bengalisk far. Hon växte upp i New Delhi och tog examen i engelsk litteratur vid Delhi University. Debuterade år 1963 med romanen Cry, The Peacock, som följts av många romaner. Idag bor hon i USA och sedan 1993 har hon undervisat i kreativt skrivande.

Sök efter boken

Det finns en sorts Indienlängtan som fått plats i kulturen och som börjat växa till en egen genre. Juvelen i kronan hette en brittisk tv-serie som sändes på 80-talet också i svenskt television. Tv-rutan flödade i gult och orange och intrigen fylldes av företrädarna för det brittiska styret i Indien och deras skälvande flämtningar bland lokalbefolkningen. Storbritannien var kolonialmakten (eller ”godhetens apostel”) som såg sitt uppdrag att sprida bildning och kunskap vid sidan av det huvudsakliga: att säkra naturtillgångar. I avsnitten gestaltades avskyvärda rasfördomar och klassklyftor. I botten låg romaner skrivna av författaren Paul Scott.

Nyligen visade svensk television upp sina muskler genom tv-produktionen Delhis vackraste händer. Bakom låg romanen med samma namn som författaren Mikael Bergstrand debuterade med 2011 och som är den första delen i hans i nutiden förlagda Indiensvit om tre böcker.

Men det andra perspektivet då? Det som upplevs av den indienfödda, menar jag. Var hittar jag sådana skildringar?

Salman Rushdie ger vissa inblickar i sitt författarskap. Själv har jag bara bekantat mig med den passionerade romanen Marken under hennes fötter. Värd att nämna är också Arundhati Roy som rosades av kritikerna för sin roman De små tingens gud, när den kom ut 1997. Men även Anita Desai beskriver det indiska livet från insidan.  1977 publicerades hennes roman Det brinner på berget och som förlaget Bakhåll gav ut i svensk nyutgåva 2015. Historien handlar i huvudsak om mormorsmor Nanda Kaul som vill leva ett stillsamt liv långt från stadens myller men som plötsligt får ansvara för en dotterdotterdotter, vars föräldrar ska åka till Genève men inte vill ta med sin dotter.

Beskrivningarna av ljud och dofter försätter mig genast i trans. Jag kan inte hejda min fantasi som insuper naturupplevelserna som inte finns på riktigt eftersom jag sitter i min vardagsbuss mellan hemmet och arbetsplatsen. Vintermörkret i Sverige bidrar starkt till att kontrastera mot livet i Carignano. Utsikten är vidunderlig och sträcker sig långt över gyllene slätter (oj, var det torkan som gjorde slätten gul) och horisontlinjen består av höga berg och kullar. Jag läser romanen likt en typisk västerländsk välutbildad kvinna som behöver en dos exotiska upplevelser för att förgylla vardagslunken. Detaljerna som passerar framför mina ögon är utsökt utvalda och författaren ömsom saltar ömsom sockrar berättelsen. Det är sinnligt och omöjligt att värja sig. Jag nästan skäms för min verklighetsflykt och mitt sug efter dofterna från fjärran land.

När Desai skrev romanen var hon ännu inte fyllda 40 år. Men hon lyckas få till ett porträtt av denna äldre kvinna, som är ytterst trovärdigt. Kvinnans tankar om sin familj, om plikter som hustru, om de egna barnen, liknar mångt och mycket sådant som jag hört berättas av livs levande 80-åringar i min egen bekantskapskrets. Sakta sjunker livsvisdomen in i mig likt ett pekfinger som trycks in i uppsvälld sötebrödsdeg. Romanens Nanda Kaul är kärnfull i sina tankar:

”Man vänder inte tillbaka. Det vore lika fel som att försöka bli ung igen.”

Jag försöker komma ur min känsla av att ha hamnat i trans, även om jag av bekvämlighet bara vill flyta med. När jag skärper mig, ser jag ensamheten i huvudpersonerna. Både den äldre kvinnan och den unga flickan, som liknar Pippi Långstrump med sin äventyrslust, är oerhört måna om sitt eget inre. De vägrar att öppna sig för varandra och stoltserar med att ta avstånd från den andra. Den anställde hemhjälpen/kocken, en man som värmer badvatten och som lagar måltiderna, fungerar som en brygga mellan romanens två huvudpersoner.

En väninna till Nanda Kaul sedan årtionden tillbaka dyker upp på ett kort besök då teet står dukat på bordet. Misshaget växer, väninnan har varken pengar, stil eller framtid. Sällan har litteraturen lyckats gestalta en äldre kvinna mer negativt. Desai gör en så nära karikatyr av Prussiluskan som det någonsin går att göra. Och jag har ingen aning om varför väninnan figurerar i romanen; och lite undrar jag om texten egentligen är en lite för lång novell.

Men jag blir upplyst. Jag blir faktiskt brutalt upplyst när jag kommer till romanens avslutande del. Det visar sig att författaren lyckats förvilla mig helt och när jag kastas ur min verklighetsflykt är jag starkt medveten om det privilegierade liv jag lever i det vintermörka Sverige. Desai ledde mig skickligt fram till sin fallgrop, vilket förbryllar mig eftersom jag tycker mig vara en erfaren läsare. Min slutsats: jag vet att jag inte behöver sortera in romanen i någon särskild genre. Berättelsen är stor och står för sig själv.

Lena Nöjd

Publicerad: 2017-01-30 00:00 / Uppdaterad: 2017-01-29 15:07

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #6835

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?