Recension

: Min katt Jugoslavien
Min katt Jugoslavien Pajtim Statovci
2016
Norstedts
7/10

Katten. Landet. Kärleken

Utgiven 2016
ISBN 9789113069272
Sidor 292
Orginaltitel Kissani Jugoslavia
Översättare Camilla Frostell
Först utgiven 2014

Om författaren

Pajtim Statovci är född 1990 och bosatt i Helsingfors, där han studerar litteraturvetenskap. Som författare debuterade han 2014 med romanen Min katt Jugoslavien.

Sök efter boken

Hon är sjutton år och sitter uppflugen på sin favoritsten utanför byn när en stilig, främmande man kör förbi. Han frågar efter hennes namn och hon ger honom det, fast hon vet att hon inte borde. ”Emine”, svarar hon. Därmed beseglas hennes öde.

Snart är giftermålet arrangerat. Alla är nöjda. Bajram är snygg och självsäker. Hans familj är rik. Redan på vägen till bröllopsfesten lappar han till henne för första gången.

Egentligen är det här Min katt Jugoslavien har sin startpunkt. På boksidorna börjar den någon helt annanstans, i Helsingfors, med ett tillfälligt sexuellt möte, arrangerat på ett nätforum. Killen som dyker upp är förvånansvärt snygg och trevlig, men Bekim är snabb att slänga ut honom efter förrättat värv. Istället faller han pladask för en talande, manipulativ katt som han träffat på en bar, och tar tåligt emot den ena rasistiska gliringen efter den andra, samtidigt som han ständigt servar med städning och mat.

De båda generationernas destruktiva kärleksrelationer berättas parallellt, Bekims och hans föräldrars, Emine och Bajram. Det moderna Helsingfors och det tidiga 1980-talets Kosovo i Jugoslavien, ett land som snart ska bryta samman i krig och tvinga den unga familjen att lämna allt välbekant bakom sig.

Det är så Pajtim Statovcis hyllade debutroman beskrivs i recensioner jag har läst, som en familjs sönderfall i skuggan av ett lands. Visst är flytten till Finland en påfrestning, inte minst för mannen som är van att vara familjens självklara överhuvud, en man med pengar, utbildning och jobb, som plötsligt helt saknar sammanhang och makt i det nya landet. Men det är ingen bra familj från början, och jag ser snarare just hur mycket Bekim upprepar sin mors roll. Hur ska man egentligen känna igen kärlek om den saknats omkring en som barn?

Nu har jag skrivit nästan bara om den naturalistiska sidan av romanen, och så långt är det en stark berättelse, men så finns ju det här andra också. Katten, som väl är en litterär blinkning till Bulgakov, men varför? Jag har inget bra svar på det. Den är inte det enda djuret av betydelse i romanen, inte ens den enda katten, men det är det enda antropomorfa djuret, det enda som talar.

Bitvis fascinerar inte minst Bekims komplicerade förhållande till ormar – varför han väljer att släppa in inte bara den avskyvärda katten utan också en enorm boaorm i sitt hem – men särskilt alla katterna blir uppriktigt sagt mest ett hinder för min läsning. Jag förstår inte vad de ska betyda, vad han vill med dem. Om de bara är ett sätt av vara cool och svår och höglitterär?

Från början berättas också Bekims historia i jag-form och Emines i tredje person, men när Emines plötsligt växlar till jag-form också blir det lite snurrigt. Det tar ett par avsnitt innan jag är säkert på vem det är som berättar. Det förstår jag heller inte, och det är väl en fin gräns det där – man vill gärna ha böcker som utmanar en, men man gillar sällan att känna sig dum.

Min katt Jugoslavien är intressant, den biter sig fast i mitt huvud, men den lyckas inte med den där balansen och därför tycker jag inte riktigt om den ändå. Huruvida det helt enkelt beror på att jag är dum får nog du som läser det här avgöra.

Ella Andrén

Publicerad: 2017-01-29 00:00 / Uppdaterad: 2017-01-28 20:17

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #6834

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?