Egentligen är det märkligt att så få romaner är skrivna i du-form. Inte så få jag-romaner (för att inte tala om till tredje person-berättelser förklädda jag-romaner) förhåller sig ju på ett eller annat sätt till ett ”du” eller ett ”ni”. Vi finns och är i relation till andra människor.
I Per Nilssons ungdomsroman Som hund som katt finns både ett jag och ett du. Inga andra namn, inga andra kön (nästan) på de båda det handlar om. De är du och jag. Som hund och katt. Som främlingar. Som syskon. Som … kanske mer än det?
Det börjar med att deras föräldrar flyttar ihop. Duet blir tvungen att byta skola. Hatar allt. Hatar det två år yngre jaget. Så händer en olycka när föräldrarna är bortresta, och allting förändras. En närhet uppstår, psykisk som fysiskt. En som ingen får veta om. Det vore katastrof.
Det blir katastrof.
Som hund som katt är en synbart enkel liten roman med stort känslomässigt djup. Orden är enkla men träffande sammansatta. Styckena och meningarna korta men kärnfulla, nästan prosapoetiska. Det här är till exempel hela kapitel fyra:
Min pappa är död.
Han orkade inte längre.
Jag vill inte prata om det.
Det är ett av romanens teman, självmordet och mörkret inuti som kan göra att någon inte orkar längre. Sveket det innebär för dem som blir kvar. Jaget hör till dem som blivit kvar. Duet till dem som kan tänka sig att lämna. Kanske. Vad händer när man börjar bry sig om en sådan person? Kan man det? Orkar man riskera det där allra största sveket igen?
Från allra första stund är det som hund och katt jaget tänker på sig själv och sitt nya syskon. Jaget är en pålitlig, osjälvständig hund; duet en sval och elegant katt. Katter som inte verkar behöva någon. Som drar runt, som drar när det passar.
Men kanske är världen och människorna inte fullt så svarta och vita?
Publicerad: 2017-02-14 00:00 / Uppdaterad: 2017-02-13 21:06
Inga kommentarer ännu
Kommentera