Recension

: Tiranas hjärta
Tiranas hjärta Pajtim Statovci
2018
Norstedts
8/10

Min far var en lögnare, som alla historieberättare

Utgiven 2018
ISBN 9789113080949
Sidor 269
Orginaltitel Tiranan Sydän
Översättare Camilla Frostell
Först utgiven 2016

Om författaren

Pajtim Statovci är född 1990 och bosatt i Helsingfors, där han studerar litteraturvetenskap. Som författare debuterade han 2014 med romanen Min katt Jugoslavien.

Sök efter boken

När Bujar och Agim växer upp i Tirana under 80-talet får de lära sig om Albaniens historia av sina fäder. Bujars far pratar om stoltheten, om kamper mot serber och turkar som bara svetsat dem hårdare samman, om allt blod av patrioter som vattnat varenda kvadratmeter han ser, gör varje del av vardagen till en episk hjältesaga. Agims far pratar om Hoxhas förtryck, om de svikna idealen. Sen kommer den stora världen och kör över allt; det blir 90-tal, muren faller, Bujar senior dör i en kamp mot cancern som är allt annat än hjältemodig och stolt, hans syster tar på sig ett par tajta byxor och försvinner, och Agims familj uppskattar inte att deras son helst av allt vill vara deras dotter. Så de gör vad unga bästa vänner alltid gör i berättelser om en bättre värld: De tar varandra i handen och rymmer hemifrån för att leta upp den där utlovade världen Madonna sjunger om på burkiga kassettbandspelare, där alla kan få vara vem de vill.

Vi hörde om folk som flyttade till Grekland, Tyskland, Frankrike, Kosovo, Makedonien och Turkiet – vart det bara gick. Barnen i grannskapet vällde ut på gatorna och sålde allt familjen ägde, flickor som knappast var äldre än jag flockades på livligt trafikerade gator och utanför hotellen, de sålde sig för pengar, och inte förrän nu insåg vi hur fattiga vi var, hur fattigt hela landet var, att Albanien betraktades som en svart fläck i Europa, ett absurt ställe utan riktning och mening, en plats som egentligen ingen visste något om.

När vi återknyter bekantskapen nio år senare, i en jakt på ett hem genom Italien, Tyskland, Spanien, New York och Finland, är det tydligt att allt inte var så enkelt. Trots alla fina ord om demokrati och jämlikhet och accepterande och rivna murar är det svårt att passa in. Säg inte att du är alban, säg hellre italienare. Ge ett rakt och tydligt svar på frågor om din könstillhörighet och sexualitet – inte för att vi bryr oss, men vi måste ju veta. Säg för litet-g-guds skull inte att du är muslim. Berätta gärna om vad du varit med om, men se till att det passar in i en berättelse vi känner igen och kan vara bekväma med, utan oläkta sår och trauman. Och framför allt, var ärlig, var oförblommerat lycklig, och var tacksam för att vi inte behandlar dig som såna som du egentligen borde behandlas. Så så fort de genomskådar alla de lögner du blivit tvungen att väva för att kunna tala sanning får du se till att åka någon annanstans. När Statovci väl knuffar in en av våra hjältar i en bokstavlig dokusåpa känns det som en helt naturlig utveckling av ett liv som måste levas som performance.

Bland det mest slående med Tiranas hjärta är hur lätt Statovci ändå levererar all denna smärta, den svarta humor och satir han levererar utan att släppa taget om allvaret. Om man spänner sig på en Tung bok om ett Viktigt ämne blir man glatt överraskad; hans prosa är så medryckande, en konstant flod av detaljerade intryck som tumlar över varann åt olika håll och drar med sig massor av olika idéer och dubbeltydigheter, att det enda som får mig att lägga ifrån mig den regelbundet är hur ont den gör. (Den lägger sig snabbt bredvid mitt minne av Eugenides Middlesex och börjar lite försiktigt snacka skit med den.) Det är en sån mångsidig krock av längtan, historier och tankar att inget någonsin landar enkelt, inget någonsin får en bekväm etikett. Vår hjälte byter identitet – kön, sexualitet, nationalitet – för varje ny hemstad, inte alltid utan återverkningar på andra, och inte alltid på ett helt sympatiskt sätt. Hur autentisk den är, den där krypande känslan att den kanske använder något verkligt som en praktisk metafor, får någon annan bedöma, men det kanske är en del av poängen. Om du inte behöver dra ett djupt andetag – av det ena eller andra slaget – när du väl kommer fram till sista sidan har du missat något.

Björn Waller

Publicerad: 2019-02-02 00:00 / Uppdaterad: 2019-02-01 08:29

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #7628

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?