Recension

: Tusende våningen
Tusende våningen Katharine McGee
2017
Gilla Böcker
7/10

Kärlek och smärta i futuristiskt tonårsdrama

Utgiven 2017
ISBN 9789188279385
Sidor 448
Orginaltitel The Thousandth Floor
Översättare Carina Jansson
Först utgiven 2016

Om författaren

Katharine McGee föddes och växte upp i Texas, men bor numera i New York. Hon debuterade 2016 med ungdomsromanen Tusende våningen. Innan genombrottet med Tusende våningen jobbade Katharine McGee som förlagsredaktör.

Sök efter boken

Tusende våningen utspelar sig på Manhattan år 2118. Teknologin må ha avancerat rejält från det vi har nu, men de sociala spelen är sig lika. När boken börjar har Leda precis kommit tillbaka till den tusen våningar höga skyskrapan där hon lever i lyx bland de andra ”höghöjdarna” i tornets översta våningar. Hon har varit borta på drogavvänjning hela sommaren, men skäms så mycket över sitt tablettmissbruk (som hon tycker vittnar om att hon inte är ”tillräckligt perfekt”) att hon istället ljuger ihop en historia om en tråkig familjesemester för att förklara sin frånvaro.

Avery bor allra högst upp i tornet och designades som embryo av specialister på uppdrag av sina föräldrar för att bli så vacker som möjligt. Resultatet blev en förkrossande vacker ung kvinna som precis som sin bästa vän Leda känner ett knäckande behov av att vara perfekt. I hemlighet plågas hon av den förbjudna kärleken hon känner till sin egen adoptivbror Atlas, och misstankar om att andra dras till henne enbart för att hon är vacker. Avery känner på sig att Leda döljer något för henne, men lyckas inte nå fram till sin vän.

Längre ner i tornet bor Eris, som brukade vara en höghöjdare, men som på grund av en skandal i familjen tvingades lämna sitt glamorösa liv bakom sig, och Rylin, som efter sin mammas död sliter med tunga och otacksamma jobb för att kunna försörja sig själv och sin lillasyster. Boken följer även Watt, en begåvad hackare med en stor hemlighet, som Leda anlitar för att spionera på Atlas.

Det skämtas ofta på bokbloggar och recensionssidor om att varje ny Young Adult-bok måste innehålla ett triangeldrama, och det känns lite trist att behöva bekräfta att det stämmer även i Tusende våningen. Kärlekstriangeln Leda-Atlas-Avery känns dessutom ganska konstlad och blir snabbt lite tröttsam. Att Avery är förälskad i sin bror är tillräckligt dramatiskt och skulle fylla tillräckligt många kvoter av hjärta och smärta utan att utöver det behöva vara en del i ett triangeldrama. Jag får dessutom känslan av att man som läsare ska känna att Atlas är en åtråvärd karaktär, något som jag inte alls köper. Även om man lyckas bortse från det olämpliga i ett förhållande mellan Avery och Atlas, så är Atlas fortfarande en person vars dåliga omdöme hela tiden resulterar i hjärtesorg och ångest för både Leda och Avery. Hur många ädla motiv man än tillskriver honom så beter han sig på ett sätt som i bästa fall innebär att han är helt och hållet för omogen för att ha ett romantiskt förhållande. Det är inte något som skriker ”Eftersträvansvärd Romantisk Hjälte” för mig.

Jag saknar inte sympati för Avery och Leda, men ibland blir Averys ångest lite väl mycket ”åh nej, det är så jobbigt att vara vackrast och rikast i världen”. Jag förstår att tonårsångest och hjärtesorg förekommer i alla samhällsklasser och att man inte blir automatiskt lycklig av pengar, men författaren Katharine McGee är alldeles för förtjust i att låta Avery mala på om hur jobbig hennes skönhet är, utan att man någonsin egentligen får se situationer där skönheten faktiskt ställer till det för henne. Allra bäst är Tusende våningen när man får följa Eris. Hennes brutala fall från social elit till fattig arbetarklass illustrerar på ett mycket mer effektfullt sätt baksidan av höghöjdarnas sätt att leva än Ledas och Averys berättelser gör. Eris karaktär utvecklas från bortskämd snobb som aldrig behövt fundera på social rättvisa, till någon som kraschlandar i verkligheten och efter en period av förnekelse faktiskt lyckas bygga ett värdefullt liv ändå. Eris berättelse har i själva verket betydligt fler nyanser än så, men de avslöjar för mycket om handlingen och är dessutom små guldkorn som jag tycker att läsaren ska få upptäcka och uppleva på egen hand.

Trots några berättarmässiga brister är Tusende våningen underhållande och välskriven. Att den berättas ur fem olika karaktärers perspektiv gör att de flesta som gillar Young Adult nog kan hitta en karaktär att heja på. Att tillbringa lite tid med andras problem i ett gnistrande tusenvåningstorn var utmärkt verklighetsflykt och gjorde i alla fall min vardag lite mindre tung.

Katze Collmar

Publicerad: 2017-02-26 00:00 / Uppdaterad: 2017-02-20 10:46

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #6862

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?