Recension

: En peruansk affär
En peruansk affär Mario Vargas Llosa
2017
Nordstedts
4/10

Sexistisk och andefattig

Utgiven 2017
ISBN 9789113075273
Sidor 305
Översättare Peter Landelius

Om författaren

Fotograf: Jerry Bauer

Mario Vargas Llosa, född 1936 i Peru och numera bosatt i Madrid, har utgivit en lång rad böcker som fått stor internationell uppmärksamhet. Några av de böcker som finns översatta till svenska är: Kriget vid världens ände, Det gröna huset, Tant Julia och författaren och Bockfesten.

Sök efter boken

Var gång jag recenserar en bok jag är avogt inställd till tänker jag på PST/Q som i En dåres försvarstal med svavelosande textrader går till angrepp mot ”pseudointellektuella journalister”.

Om ni ska recensera mej, presentera mig för ett jävla nåt som intresserar mej. Så, sch, lyssna – (TYSTNAD) – ljudet av alla som respekterar dig.

Nu är jag varken journalist eller (pseudo)intellektuell. Men att gå hårt åt Mario Vargas Llosa, en Nobelpristagare – vilken fräckhet! För jag gillar inte En peruansk affär. Inte alls. Går du igång på manligt författat lesbiskt sex kommer inledningen alldeles säkert falla dig på läppen. Istället för att vara upphetsande – vilket jag misstänker är uppsåtet – får jag emellertid upp bilden av en äldre herre som ensam hemma på skrivarkammaren sitter och målar upp de mest avslöjande köttsliga umgängena. Mellan kvinnor. Så kan det vara.

Det kittlade mellan benen, jag hade hjärtat i halsgropen, jag blev alldeles våt. Jag fattar inte hur jag vågade ta din hand och… – Lägga den här, viskade Marisa och trevade, särade på hennes ben och rörde vid hennes venusberg och smekte försiktigt hennes blygdläppar.

Eller lite senare i boken, där kvinnorna från inledningsscenen har en het stund i bastun

- Låt mig kyssa dig där du helst vill, älskling, viskade Marisa i örat på Chabela…Jag vill att du ska njuta, jag vill svälja dina safter, höra dig flämta när det går för dig.

Ibland känns dialogerna närmast overkliga, fadda eller platta. Pratar man verkligen så? Kanske behärskar jag inte kärleksspråket med den där pilska touchen som tycks finnas. Innan det hela är över kommer naturligtvis en trekant, där de inkluderat en man, till stånd. Författaren själv månne?

Nu skall jag inte vara sådan. Det är ju närmast förtal, vilket i och för sig vore passande. Och är det nödvändigt av mig att hänga upp sig vid Llosas ålder? Kanske inte. Men det är för mig den ofrånkomliga reaktionen. Det där med förtal är hur som haver passande då boken vid sidan av svek, pengar, makt, sex och allt det där andra som brukar krävas de mest icke-originella uppslag, osar av det. Boken är i första hand en skärskådan av just förtal och utpressning. Smutsig peruansk skvallerjournalistik – ofta vehiklar i händerna på andra fördolda makter – används för att genom smutskastning eller åtminstone hot därom, likrikta motsträviga och avvikande kändisar och andra offentliga personer. Man får viss insyn i hur lortjournalistik formligen vältrar sig i och sedermera skor sig på människors privata förehavanden. Eller påhittade sådana, och om inte det så åtminstone tillspetsade, vridna och förvridna. Slutprodukten är artiklar som i slutändan förstör människors liv. Det går ju att ställa sig frågan hur mycket offentliga människor skall utstå.

Handlingen är enkel. En peruansk stormförmögen kapitalist får sitt liv upp-och-nedvänt när bilder av en sexorgie han deltagit i publiceras i en tidigare oansenlig tidskrift. Mina sympatier för honom växer ungefär lika långsamt som mitt eget sparkapital. Privatlivet blir lite bångstyrigt och han är naturligtvis jätteångerfull över vad som skett. Berättelsen utvecklas snart till att man anar att större krafter är involverade. Vem tjänar på att han offentligt tappar ansiktet? Några inslagna plyten senare börjar det hela nystas upp. Det går fort mot slutet, varken korrekturläsningen eller handlingen hänger riktigt med. Och innan sista punkten är satt, går det att skönja att uppföljaren som inte kommer antagligen hade inletts med en fyrkant. Ja, visst borde jag angripa mig själv för brukandet av det enkla handgreppet med att inleda recensionen med gudi obehagliga citat. Sex säljer. Och säljs, tyvärr.

Jag antar att boken går att läsa på åtminstone två sätt: 1) Som ett gubbsnuskalster eller 2) som ett gubbsnuskalster som åtminstone är en ironisering, satir eller metareflektion över ett verkligt medialt och politiskt tillstånd i ett då- och nutida Peru. Genom att sluta upp i ledet, vilket såklart inte får vara för rakt, går det samtidigt att ställa sig utanför detsamma. För mig känns det dock alltför banalt att använda närgångna sexscener, som inte driver handlingen framåt det minsta, för att markera sin ståndpunkt. PST/Q får med några passande rader avsluta:

Jag får nog hålla käft för att inte bli klandrad, säga inget om andra. Så innan du bandar, tänk på att inget jag säger är sant och ändå tolkar du mina tankar som om du vore klärvoajant. Samt mina meningar vänds, tänds, svängs, känns annorlunda. Slängs, bänds, används i annat syfte i en annan runda. Samma dumma skit – det du skrev var inte sant, nej.

Robert Salmela

Publicerad: 2017-10-18 00:00 / Uppdaterad: 2017-10-17 13:42

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #7114

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?