En gång berömde jag översättaren i en bokrecension för att hon lyckats fånga en sorts svensk melodi. Jag visste inte hur jag skulle uttrycka mig, och jag borde ha utvecklat min beskrivning. Lite tafatt drog jag en linje till Gustaf Fröding, som jag tycker fångat ”det där”.

Så kom boken Andras ord och våra. Fyra översättare om sitt arbete i min hand. Den innehåller kolumner som behandlar översättningskonsten – tidigare publicerade i Språktidningen. Enighet råder kring en sak: Det räcker inte att kunna en stor mängd glosor eller behärska regelverken som gäller i de olika språken.

Vid sidan av ordbetydelser och satsbyggnad måste översättaren betänka sin grundval gentemot källtexten. Även här tycks finnas en överensstämmelse i synen, nämligen att förhålla sig så nära originalet det är möjligt. Här gäller det att känna in författarens avsikt med textens uppbyggnad. Upprepningar ska därför behållas. Konstigt språk (nonsensspråk) och ålderdomliga ord måste återges med sina svenska motsvarigheter. Men när ord saknas i målspråket blir det förstås omskrivningar, vilket kan leda till en oönskad ”pratighet”. Det får i så fall kompenseras med andra verktyg så att textens karaktär ändå framträder. Lustigt är att läsa när Anders Bodegård fick ett uppdrag att nyöversätta ett franskt drama från 1834. Hans översättning från 1998 visar sig vara mer ålderdomlig än översättningen från 1928, som gjordes av Hjalmar Söderberg.

Några kolumner går in på specialistområden, t ex fackord som är viktiga inom naturens underavdelningar. De flesta känner nog inte till hur exempelvis en klockgroda låter men att kunna återge det rätta ljudet, ger effekter som förhöjer berättelsen. I romanen Madame Bovary bär en blomsterbukett (och de olika växterna) känslor som ska förmedlas till läsaren. Om blommans benämning blir fel darrar inga invärtes strängar, såsom var tänkt.

Kolumnen som behandlar översättningar i andra hand är också läsvärd. Det är ganska vanligt att svenska översättningar görs via engelskan för vissa språk. Jan Stolpe har öppnat dörren till litteratur skriven på bengaliska och beskriver vägen till det färdiga resultatet som ett lagarbete. Han gör därför resor till det aktuella geografiska området och bokar möten med personer som är förtrogna med författarens verk. I bästa fall träffar han författaren själv.

Kerstin Gustafsson skriver om prosodi och hon lyssnar ofta på hur betoningen ska ligga i den svenska versionen. Ska yttrandet uttrycka en förvånad känsla eller … kyligt avståndstagande? Möjligheterna med det svenska språkets melodiska komponenter är smått fantastiska.

Skribenterna har både fyllt på mina kunskaper och väckt lusten att vara vaken för nya iakttagelser. Och visst är Janina Orlovs liknelse fin, när hon jämför originalet med en snäcka:

Översättning är kommunikation åt flera håll. Det ankommer sålunda på översättaren att visa upp snäckan för världen, att lyssna noga, och att förmedla bruset inuti den enligt bästa förmåga. Men det är inte allt. Översättningen spolar iland snäckan på en ny språklig kust. Och kusterna är olika, somliga drabbas av markhöjning medan andra råkar ut för flod. Liksom landskapet förändras, förändras även språket oupphörligen.