Recension

: Politikens vanmakt
Politikens vanmakt: Och varför populismen inte är problemet Lars Anell
2020
Arena Idé
5/10

Vanmakt inför spretiga argument

Utgiven 2020
ISBN 9789189077041
Sidor 142

Om författaren

Lars Anell, född 1941, är ekonom, ämbetsman och författare. Han har tidigare varit Sveriges ambassadör i EU, FN och världshandelsorganisationen WTO.

Sök efter boken

Demokratin i Väst hade en guldålder under decennierna av uppbyggnad efter andra världskriget. De flesta i Sverige fick det bättre – PV, TV och WC – och tittade på Hylands Hörna. Men sedan kom energikrisen, yuppie-eran, murens fall, Internet, globalisering och klimatkrisen. Numera råder en slags vilsenhet. Medborgarna vill vara fria att bestämma själva, men plågas av att det saknas starka gemensamma berättelser.

Det har visat sig vara en bra mylla för partier som satsar på splittring. De gör sitt bästa för att ställa ”vanligt folk” mot ”etablissemanget” eller den etniska majoriteten mot minoriteter. Och så pekar de ut främlingarna som fienden förstås. Allt ont kommer utifrån: ”stäng gränsen!” De låtsas att svåra problem kan ha enkla lösningar.

Vi kallar dessa partier populistiska. Många av oss ser med växande oro på populismen som ett hot mot demokratin och mot samhället som sådant. Därför framstår Lars Anells Politikens vanmakt. Och varför populismen inte är problemet. som en överraskande titel. Det visar sig att Lars Anell först och främst lutar sig mot den väletablerade vänsterhållningen att populismen vinner mark för att nyliberalismen och därmed ojämlikheten breder ut sig.

Alla kollektiva krafter, framför allt fackföreningar, som tidigare balanserade kapitalismen har försvagats. Väljarna är i högre grad individualister vilket minskar möjligheter att bjuda kollektivt och organiserat motstånd mot marknadskrafterna. Både arbetar- och medelklass kommer i stor utsträckning att förlora den trygga sysselsättning som är en förutsättning för att de ska förbli köpstarka konsumenter.

Men verkligheten tycks mer komplicerad och motsägelsefull. Populisternas väljarskaror säger sig vara emot ”eliten” men backar ändå upp de allra rikaste. Hänförelsen inför näringslivstoppen Leif Östlings ”vad får jag för pengarna?” eller framröstandet av en överklasskille som Donald Trump är bara två exempel. Att Sverige har en statsminister som gått den långa vägen är det knappast någon Sverigedemokrat som ser. I stället kallas Stefan Löfven hånfullt för ”svetsarn”.

Lars Anell gör en del tveksamma påståenden som han inte belägger. Så hävdar han till exempel att Sverigedemokraterna ”har starkt stöd bland småföretagare och mycket rika personer”. Han hävdar att populister håller vad de lovar och ”i stort sett” står för vad de säger. Märkligt, om man betänker att det toppstyrda partiet Sverigedemokraterna, utan någon som helst intern debatt, gjort en helomvändning gällande svenskt medlemskap i EU och Nato.

Men Lars Anell är även skeptisk till begreppet populism som sådant, främst av taktiska skäl. Med ett sådant ord riskerar man att ytterligare alienera stora väljargrupper. Definitionen av populism är så pass otydlig, hävdar han, att det är tveksamt om det finns någon nytta med begreppet. Men i nästa andetag slår Lars Anell fast att auktoritära populister måste motarbetas eftersom de undergräver demokratins strukturer – medier, domstolar, förenings- och yttrandefrihet.

Ännu en svaghet är att Lars Anell pratar om Europa och Förenta Staterna samtidigt och huller om buller, fastän förutsättningarna är så olika. Hans text är tämligen ostrukturerad, vilket kan vara okej, men eftersom den strösslas med illa byggda meningar är det ofta svårt att hänga med. Så här kan det se ut:

I Västeuropa kommer demokratins bröstvärn att hålla men den kommer att tömmas på innehåll och, framför allt, tappa sin förmåga att leverera resultat.

Ett bröstvärn kan väl inte ha ett innehåll? Och om det är demokratin som kommer att tömmas så är den väl ingen demokrati mer? Vidare:

Det är oundvikligt att detta leder till att färre finner anledning att rösta i allmänna val. Vi vet att äldre, välbärgade och välutbildade röstar i större utsträckning än mindre bemedlade med färre timmar i skolbänken. Traditionella demokratiska väljare i Förenta staterna deltar sålunda klart mer sällan än republikaner.

Var vi inte i Västeuropa, så varför växla till Förenta staterna? Och om välutbildade röstar i större utsträckning, borde inte valdeltagandet stiga i och med att utbildningsnivån ökar? Dessutom: har inte senare års populism mobiliserat såväl soffliggare som motkrafter till ett växande valdeltagande?

Texten lämnades till tryck i februari, långt innan presidentvalet i USA som slog nytt rekord i valdeltagande. Den är även skriven innan pandemin hade drabbat oss med full kraft. Covid-19 är till skillnad från ”hotet mot julen” eller ”islamiseringen av Sverige” en verklig kris som kräver verkligt politisk ledarskap. I det läget finns det en andel väljare, kanske tre-fyra procentenheter, som vaknar till ur sina villfarelser och återvänder till riktiga, ansvarstagande partier.

Skillnaden på några få procentenheter är väsentlig, i stället för att en femtedel av den svenska väljarkåren röstar på Sverigedemokraterna, kanske skadan kan begränsas till att ”endast” en sjättedel gör det.

Nej, jag finner inte Lars Anells iakttagelser tillräckligt skarpa eller underbyggda för att köpa påståendet att populismen inte är problemet.

Mattias Lahti Davidsson

Publicerad: 2020-12-26 00:00 / Uppdaterad: 2020-12-25 23:51

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #8323

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?