Kommer ni ihåg Decemberöverenskommelsen? Det var kanske inte så länge sedan i tid räknat, i december 2014, men ideologiskt sett känns det väl ändå oerhört avlägset?

Då stod sju partiledare och lovade att inte fälla varandras budgetar, utan göra det möjligt för varandra att regera i minoritet, oberoende av Sverigedemokraterna, som precis svurit på att fälla varje budget som ökade resurserna för invandring.

Idag går 2016 års Almedalsvecka mot sitt slut och samma partiledare har tävlat med varandra i nedskärningar av asylinvandringen, tal om hårdare tag och ökade krav på invandrare. De har stått mot en bakgrund av gigantiska svenska flaggor och pratat sig blågula om Sverige och ”svenska värderingar”. Sverigedemokraterna har på drygt två år gått från utfrysta till att få kämpa för sitt existensberättigande, när så många andra partier lagt beslag på deras politik.

Decemberöverenskommelsen, med den illavarslande akronymen DÖ men tänkt att hålla över två mandatperioder, gav upp andan redan efter tio månader. Eller gjorde den det? Den rödgröna minoritetsregeringen har fortsatt att få igenom sina budgetar.

Själv förstod jag aldrig riktigt varför de rödgröna ens bildade en regering när det var så oklart hur de skulle kunna få igenom någon politik. Framför allt har jag ändå undrat över det snöpliga slutet för överenskommelsen: Varför lät man marginella kristdemokraternas ungdomsförbund riva upp alltsammans? Varför ryckte man inte bara på axlarna, med den stora majoritetens makt och sa ”Whatever, vi andra står kvar vid vad vi lovat”?

Om detta skriver statsvetarna Ulf Bjereld och Jonas Hinnfors tillsammans med politiska reportern Karin Eriksson i Förhandla eller DÖ: Decemberöverenskommelsen och svensk demokrati i förändring. Svaret på åtminstone den sistnämnda frågan tycker jag mig ganska enkelt hitta där: det var helt enkelt obekvämt för framför allt högerpartierna att hålla fast vid överenskommelsen. Den hade fått för dem oväntat hård kritik.

Framför allt sades överenskommelsen vara odemokratisk. Kunde man verkligen slå fast att minoriteter skulle ges permanent rätt att styra? Var inte det helt på tvärs med den demokratiska principen?

Det något akademiska svaret – fast ja, det är en vinst i läsvänligheten att blanda upp herrar statsvetare med en journalist; de borde kanske varit två? – är både ja och nej. Minoritetsregeringar har varit vanliga i svensk politik. Sverigedemokraterna bröt mot en praxis när de röstade på alliansens budget och därmed fällde regeringens. Kombinationen av många partier och mer cementerad blockpolitik kommer förmodligen att göra detta problem återkommande, men i grunden bottnar det i just den typ av demokrati som vi har i Sverige, där alla partier över fyraprocentsspärren kommer in i riksdagen i proportion till sina väljare.

Alternativet vore kanske något mer likt det brittiska systemet, där vinnaren i varje valdistrikt ”tar allt”. I den här diskussionen tycker jag att Förhandla eller DÖ har sina största företräden. Det är inte bara en historieskrivning över de senaste årens knepiga parlamentariska läge, utan sätter in detta i sitt sammanhang. Den vidgade diskussionen kring demokratins villkor önskar jag att vi kunde föra oftare.