Journalisten Maggie Strömberg kunde knappast ha tajmat det bättre. Sedan hennes bok Vi blev som dom andra kom ut i våras skulle jag inte våga svära på att det gått en dag utan att hon fått agera expertkommentator inför en eller annan miljöpartistisk kris. Det har inte precis varit långt emellan dem.

Denna turbulenta vår har förstås inte kommit med i Vi blev som dom andra: Miljöpartiets väg till makten. Den avslutas med presskonferensen i slutet av november förra året och det som åtminstone för mig blivit bilden som sammanfattar den här perioden i svensk politik: Åsa Romsons gråtfärdiga röst när hon är med och presenterar regeringens åtstramningar i migrationspolitiken.

Hur hamnade det oppositionella, spretiga Miljöpartiet där? Har man sålt sin själ för makten? Det här är berättelsen före detta Fokus-reportern, numera Ekot-medarbetaren Maggie Strömberg skildrar i Vi blev som dom andra, från kapitel ett ”I vilket Per Gahrton lämnar Folkpartiet” (1979) till kapitel sexton ”I vilket Åsa Romson börjar gråta” (2015).

Kapitelrubrikernas personfokus är ganska symptomatiskt för Strömbergs skildring. Här handlar det framför allt om de stora spelarna, om maktstrider, falanger och förhandlingar. Den där yviga folkrörelsen får man mindre grepp om, och själva sakfrågorna, det politiska innehållet hade jag gärna också sett mer av. Intrycket blir istället det av ett parti som just i och med sitt avståndstagande och sin stora skepsis mot makten blir tämligen fixerade vid den – precis som oviljan att anpassa sig till andras klädkoder snart framstår som en viss egen fixering vid yta.

Enligt Strömberg ska det till exempel ha spelat in i språkrörsvalet mellan Åsa Romson och Mikaela Valtersson att den förstnämnda ”var som en miljöpartist skulle vara. Hon rörde sig i skog och mark. Sågs ofta med cykelhjälm” medan den senare ”ofta hade nya kläder och sminkade sig mycket”. Hon menar också att kvinnliga språkrör tenderat att väljas som komplement till de mer tongivande manliga, till en början till och med för sina särartfeministiskt ”kvinnliga” egenskaper.

Strömberg skriver kvickt och konkret, med roliga men inte särskilt snälla beskrivningar av människors utseenden och beteenden och en god blick för de vassa citaten och de träffande detaljerna. Det här är roande och lättläst journalistik, på gott och ont.

Styrkan ligger inte minst just i gestaltningen av den politiska maktens problem – hur anpassar man sig tillräckligt mycket för att få saker gjorda, utan att förlora sitt ursprungliga syfte? Kompromisserna har under 35 år av miljöpartistisk historia blivit många. Många är de obekväma kanter som fått slipas av. Det politiska landskapet har förändrats under samma tid. De senaste mandatperiodernas rigida blockpolitik har tvingat in Miljöpartiet på den höger-vänster-skala de så ofta förklarat överspelad. De trendiga storstadsväljarna tycks mest ha mellanlandat i väljarfållan.

Det finns emellertid en långsiktig strategi, menar Strömberg. Att sitta i regering som mindre parti kostar, men det ger också en trovärdighet som förväntas leda vidare. Vart? Nå, det återstår att se.