Det har kommit in ett nytt parti i Sveriges riksdag. De har inte riktigt tagits på allvar tidigare, och deras politik har därför inte granskats ordentligt. Det menar statsvetaren Stig-Björn Ljunggren som nu tagit på sig detta uppdrag och varnar för att partiet inbegriper ”tendenser som kan förvandla den lilla idyllen Sverige till ett slutet, totalitärt samhälle”.

Nej, det handlar inte om Sverigedemokraternas intåg i riksdagen 2010. Det är 1990, Miljöpartiet har inlett sin första mandatperiod och i Den gröna rörelsen. Från miljöengagemang till hembygdsfascism granskar Ljunggren partiet och rörelsen bakom det som ett potentiellt hot.

Nej, jag förväntar mig nog inte att hitta en själsfrände i en liten skrift från nyliberala Timbro. Men Ljunggren är statsvetare och tycks ha skrivit en hel del intressant om ideologi i svensk politik. Han doktorerade två år efter att Den gröna rörelsen kom ut med en avhandling om Moderaterna. Och visst handlar all ideologi i grunden om hur man väger gemensamma intressen mot individuell frihet. Men är rörelser med miljöfrågor på agendan mer benägna till totalitära lösningar?

Det är i alla fall Ljunggrens tes. Exakt vad han grundar den på får jag aldrig riktigt klart för mig, men han härleder Miljöpartiets politik till diverse ideologiska släktlinjer kantade av begrepp som ”allmogekonservatism” och ”hembygdsfascism”. Inför betoningen på närproducerad mat slänger han in ett frågetecken kring nationalism också.

Självklart finns det motsägelser, märkligheter och kanske till och med dunkla vrår i alla partier. Själva ansatsen att undersöka hur ideologi omsätts i konkret politik är angelägen. Det pratas på tok för lite ideologi i svensk politik.

I vissa detaljer får han mig också delvis med sig, som när han uppfattar en tendens att romantisera kvinnor som på något sätt mer humana och miljövänliga än män. Då schabblar han bort det med att rita upp ett märkligt litet fyrfältsschema över socialt och biologisk kön, där han placerar in Ronald Reagan som manlig man och Margaret Thatcher som manlig kvinna, men Per Gahrton som kvinnlig man. Varför? Lite oklart.

Framför allt är mitt intryck att Ljunggren helt enkelt läser Miljöpartiet illvilligt, ”som fan läser Bibeln” så att säga. Har han goda belägg för sina påståenden så lyckas han åtminstone inte förmedla det i texten. Mindre märkligheter illustreras med lite vimsiga citat från partimedlemmar, ideologer eller helt enkelt insändare, men vad de tyngre teserna om antidemokratiska anlag vilar på framgår inte alls. Här är påståendena tämligen kategoriska och helt fristående.

Lite känns det som en grundkurs i politisk retorik. Ljunggren är duktig på att klistra etiketter, men vad betyder de egentligen?

Det ”fascistiska” avser i första hand att påminna om hur en massrörelse försöker kombinera en kritik mot moderniseringen, samtidigt som dess samhällsteknologiska möjligheter utnyttjas. Hembygdsfascismen presenterar en lösning på det ekologiska hotet, en allmogekonservativ variant på välfärdssystemet som leder till att det öppna samhället upphävs.

Fascist blir man alltså i Ljunggrens bok genom att i någon mån kritisera det nuvarande samhället, vilja lösa miljöproblemen och genom att vilja kombinera gammalt och nytt. Eller? ”Strävan att kombinera det gamla med det nya är en tendens som går igen hos såväl kommunism som fascism”, konstaterar han, men finns det någon ideologi som inte vill försöka behålla vad man nu uppfattar som gamla lärdomar och förändra nuvarande missförhållanden?

Enligt samma underliga logik tyder det på fascism att Miljöpartiet är ”snarast ultrademokratiskt”: ”Hos de gröna är det massan snarare än individen som är ledande.” Ja, är det inte det som brukar kallas demokrati?

Självklart kan det finnas en motsättning mellan vad ”massan” vill och individen. Mänskliga samhällen har förmodligen kämpat med detta så länge vi alls varit människor. Just när det gäller miljöproblemen – men också rättvis fördelning över huvud taget – är det här väldigt påtagligt. Hur gör man plats för lokala och individuella lösningar, samtidigt som problemen påverkar oss alla?

Det är svåra frågor som förtjänar att tas på allvar. Den boken får vi leta vidare efter.