Recension

: Tolv gånger Pinter
Tolv gånger Pinter Harold Pinter
2005
Ersatz
7/10

Underfundig engelsk terror

Utgiven 2005
ISBN 9188858189
Sidor 359
Översättare Englund/Rudal/Kölén Theorell

Om författaren

2005 års Nobelpristagare Harold Pinter föddes i London 1930. Fadern var skräddare och familjen hade portugisisk-judisk bakgrund. Pinter är mest känd som dramatiker (The Birthday Party, The Caretaker, The Homecoming), men har även skrivit prosa, poesi och ett antal filmmanus, däribland till Den franske löjtnantens kvinna. Författaren är känd för sina skarpa politiska uttalanden, nu senast mot kriget i Irak.

Harold Pinter – Författarens officiella hemsida.

Sök efter boken

Tolv gånger Pinter är den första volymen Pinter-pjäser som förlaget Ersatz lyckades ta tag i när 2005 års Nobelpris gick till Pinter. I brådskan lär urvalet fått styras av rent praktiska hänsyn, men trots det fungerar det väldigt bra. Pjäserna, uruppförda från 1957 till 2002, visar på både mångfald och på de typiskt pinterska temana.

Pinters pjäser är fulla av maktspel; överläge och underläge; vem som kan utöva makt över vem. Och samtidigt vilar över alltsammans känslan av att makten finns någon annanstans. Det finns uppdragsgivare vi inte vet något om, marionettspelare utanför bilden. Kanske för att det faktiskt är så. Kanske för att vi gärna vill tänka oss det. Att vi bara utför order, att ansvaret ligger någon annanstans. Inte är vårt.

Redan innan Pinter fick Nobelpriset hade han valt att avsluta sin karriär som dramatiker. Istället har han ägnat sin tid åt mer öppen politisk opinionsbildning. Möjligen kan man se den utvecklingen också i den här samlingen pjäser, där den senaste, ”Presskonferens” från 2002, ligger mycket nära hans politiska uttalanden. Dramatiken övergår i talskrivande och möjligen gör de tydliga associationerna till exempelvis hans Nobelföreläsning att något av mystiken försvinner. Pinter är det outtalades mästare och här blir han helt enkelt lite för … uttalad.

Att Harold Pinter betytt mycket för dramatiken, och inte minst den brittiska dramatiken, är emellertid uppenbart. Här finns en tydlig linje mot exempelvis Sarah Kane. Men också en skillnad. Där Kane är extremt in-yer-face och frossande i våld, misär och svärta har Pinter mer drag av klassisk deckare. Det är otroligt engelskt, ofta på ytan tillbakalutat och artigt, men med brutala och konspiratoriska undertoner.

För medan många samtida Pinter-uppsättningar trycker på den utagerande aggressionen mellan människor – och saliven, låt oss inte glömma detta den seriös teaterns adelsmärke – så slår Pinter som läsning mig mer med sin underfundighet och vardagsgråhet. Och däri ligger, om du frågar mig, en nyckel till Pinters coolhet. I kontrasten mellan solkig vardag och i personliga såväl som politiska uppgörelser, ödesstunderna. Oavsett om karaktärerna är en liten engelsk pensionatsfru eller en mystisk förhörsledare eller bödel.

Ella Andrén

Publicerad: 2006-05-06 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-30 14:03

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #2013

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?