För några veckor sedan såg jag pjäsen Tribadernas natt på Klarascenen på Stockholms stadsteater. Den handlar om August Strindberg och hans konfliktfyllda relation till Siri von Essen. Pjäsen har visats under våren, men föreställningen gör nu ett uppehåll för att återigen spelas i augusti och september. Det är Thommy Berggren som har regisserat. Enbart det […][...]

Tolv gånger Pinter är den första volymen Pinter-pjäser som förlaget Ersatz lyckades ta tag i när 2005 års Nobelpris gick till Pinter. I brådskan lär urvalet fått styras av rent praktiska hänsyn, men trots det fungerar det väldigt bra. Pjäserna, uruppförda från 1957 till 2002, visar på både mångfald och på de typiskt pinterska temana. […][...]

"En nutida terrorversion av Orwells 1984 och Huxleys Du sköna nya värld" och "En framtidsversion som blandar Matrix och Michael Moores samhällskritik" står det på omslaget och i presstexten. Det är tveksamt. Tematiskt ja, men kvalitativt nej. Till och med Matrix Reloaded är bättre. Men det är lätt att föreställa sig att detta var berömmet […][...]

Det finns priser och det finns priser. De där som är liksom allmänt hedervärda. Och så de som tar försäljningen till nya höjder. Att Augustpriset hör även till den senare kategorin har bland andra Mikael Niemi fått erfara tidigare, och i år var det dags för Monica Fagerholm. Fagerholms bok, Den amerikanska flickan, trycktes från […][...]

Det vore pinsamt om det fortfarande inte finns en enda bok av Harold Pinter på svenska när Nobelpristagaren kommer för att ta emot sitt pris i december. Det inser lilla Stockholmsbaserade Ersatz förlag, som nu köpt rättigheterna till 28 av Pinters 29 pjäser (rättigheterna till Victoria Station ägs redan av ett annat förlag). Och därför […][...]

Det har onekligen varit en spännande Nobelprisvecka. Först kom Knut Ahnlunds oerhört töntiga så kallade avhopp. (Jag menar ”Jag var officiellt med och beslutade om priset, men nu ett år senare har jag faktiskt läst författaren i fråga och nu ångrar jag mig” – i vilken värld är det något annat än ett pinsamt erkännande […][...]