Recension

: Globalia
Globalia Jean-Christophe Rufin
2005
Wahlström & Widstrand
2/10

Glo-blablabla-lia

Utgiven 2005
ISBN 9146211365
Sidor 406
Översättare Ragna Essén

Om författaren

Jean Christophe Rufin föddes 1952 i Bourges i Frankrike, och har i flera år arbetat för Läkare utan gränser. Debutromanen ”L’Abyssin” kom 1997, och 2001 följde romanen ”Rouge Brésil” som vann Goncourtpriset. ”Globalia” är författarens första bok på svenska.

Sök efter boken

"En nutida terrorversion av Orwells 1984 och Huxleys Du sköna nya värld" och "En framtidsversion som blandar Matrix och Michael Moores samhällskritik" står det på omslaget och i presstexten. Det är tveksamt. Tematiskt ja, men kvalitativt nej. Till och med Matrix Reloaded är bättre. Men det är lätt att föreställa sig att detta var berömmet Jean-Christophe Rufin drömde om och eggade upp sig med när han satt och skrev Globalia. Han vill så hemskt gärna.

Globalia är ett framtida samhälle, totalitärt, övervakande och täckt av glaskupoler för det strålande vädrets skull. Medborgarna är glada och lever i hundratals år med hjälp av transplantationer och plastik, det är den yttersta och mest individualistiska demokratin med grundlagar om flera okränkbara rättigheter och friheter. Det är ny tideräkning, kommunikation via högteknologiska "automobiler", flödande konsumtion och dagliga festligheter. Men bakom glaskupolerna, i "icke-zonerna" lär terroristerna härja. Ideligen rapporteras via de ständigt mediebrusande "skärmarna" om hur nya attentat inträffat och politikerna utlovar beskydd och motanfall och redovisar sina framgångar till folkets jubel. Terroristerna finns dock inte. Attentaten är iscensatta av makthavarna för att hålla folket i schack.

… och i denna härva av förljugenhet halkar då huvudpersonerna in. Den instinktivt frihetslängtande och överbegåvade Bajkal värvas (lite halvt om halvt) mot sin vilja till att bli "Den nya fienden", som till skillnad från tidigare hopfantiserade terrorister ska existera på riktigt och fungera som en upptrappning för folkets rädsla nu när makthavarna börjar få slut på idéer. Han placeras i icke-zonerna och visas genast upp som terrorns nya grymma ansikte världen över. En av kärlek driven flickvän och en av stolthet driven journalist börjar i det fördolda samverka inifrån Globalia för att undsätta Bajkal och skipa rättvisa. De kommer i kontakt med en mystisk organisation och så drar äventyret igång, den lilla hjältetrion mot den stora ondskan.

I början drivs man som läsare av en stilla väntan på att Globalia ska rämna och allting ska avslöjas i befrielsens namn, men snart tröttnar man och fortsätter med en axelryckning. Ärligt talat är samhället inte sådär jättehemskt. Visst, det är förkastligt av princip och så vidare, men som skräckinjagande dystopi i en roman är det rena picknicken jämfört med Orwells dundermardröm i 1984. Jag blir inte rädd, hur det är i Globalia går ungefär på ett ut mot hur världen ser ut idag. Och om hur det ser ut idag berättar Rufin ingenting man inte redan vet. Den kritik mot stormakter och rådande världsordning som författaren i all sin övertydlighet hjälpligt lyckas framföra på 400 sidor anfördes bättre på 50 minuter i Harold Pinters Nobeltal härförleden. Och med Pinter slapp man den tafatta berättelsen.

Ja, den är tafatt: när handlingen inte är förutsägbar är sammanträffandena bara konstigt långsökta. Miljöbeskrivningarna är många och upprepande men lyckas ändå inte ge en klar bild av allting. Karaktärerna är lika levande som frusna skyltdockor. Replikerna följs av förklarande motiveringar som "sade Muniro försmädligt för att visa att avslöjandet inte behövde strida mot hans version av saken" och "betonade Sisoes, som led med sin underordnade och ville ge honom sitt stöd" som blir mycket jobbiga i längden. Och författarens efterskrift om att förena essäformen med romanformen tillför inte boken ett dugg, utan är bara högtravande och laddat med prestige. "Det viktiga är att man lyckas med en verkningsfull gestaltning" förnumstar han sig, omedveten om att han bjuder på bokens enda skratt.

Jag tänker mig boken som att någon placerar ut leksaksfigurer i slarvigt konstruerade miljöer, förflyttar dem, berättar vad de gör och imiterar deras röster. Det är säkert kul för honom själv, men inlevelsen stannar verkligen där.

Textutdrag (Visa/göm)

Johan Wirdelöv

Publicerad: 2005-12-21 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-09 10:43

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #1859

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?