Utgiven | 2009 |
---|---|
ISBN | 9789173551106 |
Sidor | 307 |
Ett lik hittas på Ragnhildsholmen. På andra sidan ån har ett gammalt par hört skottet som dödade mannen. Dagen efter polisförhöret hittas även de döda, uppenbarligen har de tagit livet av sig.
Parets dotter Åsa tror inte en sekund på att föräldrarna tagit livet av sig, men de traumatiska dödsfallen är endast ett av hennes många problem. Hennes man Jorma slår henne vilket leder till att hon drabbas av en hjärnblödning. Sedan försvinner han spårlöst. Mannen på Ragnhildsholmen visar sig vara Åsas fosterbror, som under hela hennes tonårstid utnyttjat henne sexuellt. Åsa förlorar dessutom vårdnaden om sin son. Eländet tar aldrig slut.
Sören Högström och Fatima Wallinder blir de poliser som sätts på utredningen av mordet. Efter ytterligare skottlossning knyts mordet till gängkriminalitet och droger. Det hela utvecklar sig till en mycket komplicerad historia.
I bakgrunden finns Sörens pittoreska familjeliv och Fatimas kärleksbekymmer. Men i fokus står, förutom själva mordutredningen, Åsas privatliv och hennes familjs trassliga historia.
Mats Ahlstedts Sören Högström har märkligt många likheter med Åke Edwardsons kommissarie Winter. Manliga, medelålders, boende i Göteborg och med en exotisk, afrikansk kollega: Fatima Wallinder och Aneta Djanali. Båda är småbarnsföräldrar, och bådas barn har dessutom smått ovanliga namn, Ängeln (visserligen ett smeknamn för Angelika, men det är så hon omtalas), respektive Elsa, något som enligt flera decenniekrönikor jag nyligen läst är typiskt för 00-talet. Och ja, Mordet på Ragnhildsholmen är en typisk nutidsdeckare. Den kan läsas nu, men kommer snart att vara bortglömd.
Karaktärerna känns en aning platta, jag får inga känslor för dem. Språket är stundvis alltför fackmässigt, som om Ahlstedt gjort ordentlig research och nu vill briljera med den. Hur många gånger på samma sida kan man exempelvis använda uttrycket utvidgat självmord utan att det får läsaren att spy? Stilen är relativt tuff och hård, ingen mysig Agatha Christie här inte, ändå är spänningen aldrig pådragen på max. Det blir aldrig riktigt segt, men heller aldrig sträckläsningsvarning. Hela boken känns dessutom opersonlig och långt ifrån unik. Den saknar det där lilla extra.
Trots flera brister lyckas Mordet på Ragnhildsholm till slut fånga mitt intresse. Det är frågorna om att älska och förlåta som ställs i fokus och får mig att börja fundera. Går det att älska en man som misshandlar? Åsa funderar länge på skilsmässa men återvänder i slutet till Jorma. Trots att han är orsaken till att hon får en hjärnblödning, trots att hon misstänker att han kan ha sparkat deras son, trots att allt tyder på att han skjutit en man och eventuellt mördat ytterligare en. Visserligen är han oskyldig till allt utom misshandeln av Åsa själv, och visserligen räddar han henne på slutet, men är inte bara tanken på att han skulle kunnat göra det tillräckligt för att äta upp kärleken? Tvivlet och den ständiga rädslan för att han ska falla tillbaka i drogträsket, är det inte nog för att kärleken ska förtvina? Hur mycket kan man förlåta? Kan man älska någon som gör en illa? Hör inte kärlek och trygghet ihop, eller är det kärlek och rädsla som är varsin sida av samma mynt?
Andra teman som tas upp i boken är integration och främlingskap. Det börjar med finska barn som under vinterkriget förflyttats till Sverige, fortsätter med adoption och slutar med utanförskapet hos de invandrare som bor i de mest brottstäta områdena. Det handlar om fattigdom och kriminalitet, socialtjänstens obarmhärtiga byråkrati. Det är viktiga ämnen, och ibland lyckas Ahlstedt skapa en nyanserad bild, beskriva frustrationen och de ständigt närvarande fördomarna på ett sätt som berör, andra stunder är författaren istället själv en del av den värld som befäster maktordningen.
Mordet på Ragnhildsholmen är den fjärde boken om kommissarie Högström och hans kollega Fatima Wallinder (det är förresten just så de alltid omnämns, Högström och Fatima, och jag funderar på vad det betyder i diskussionen om genus och integration). Visst märks det att detta är en uppföljare, lösa trådar från föregående böcker knyts ihop eller nystas upp igen. Men jag som inte läst de tidigare deckarna hade inga problem med att förstå och hänga med i handlingen.
Kanske är jag fel person att uttala mig om Mordet på Ragnhildsholmens deckarkvaliteter eftersom jag inte är kriminalromanens största fantast, men jag tycker att jag läst bättre deckare. Däremot har historien som sagt en del tänkvärda inslag och den är helt okej, även om det inte hade skadat om den varit lite mer annorlunda och inte uppfyllde alla kriterier för en typisk deckare à la tidigt 2000-tal.
Publicerad: 2010-01-17 00:00 / Uppdaterad: 2010-01-16 23:23
En kommentar
Jag tyckte att Fatima och Sören kändes vagt bekanta, men ändå inte, nu har jag förklaringen. Jag har läst ett par böcker av Åke Edwardsson, men det var länge sedan.
#
Kommentera eller pinga (trackback).