Recension

: Venushår
Venushår Michail Sjisjkin
2014
Ersatz
10/10

Det enda vi lär oss av historien är historien

Utgiven 2014
ISBN 9789187891076
Sidor 606
Orginaltitel Венерин Волос
Översättare Elin Parkman
Först utgiven 2005

Om författaren

Född 1961 i Moskva, sedan 1995 bosatt och verksam i Schweiz. Arbetade efter examen som gatsopare, vägarbetare, journalist och lärare. Hans litterära produktion är inte stor, men har jämförts med både Anton Tjechov och James Joyce. Själv har han sagt: »Bunin lärde mig att inte kompromissa och fortsätta tro på mig själv. Tjechov förmedlade sin djupa humanism att det inte kan finnas någon alltigenom negativ figur i din text. Och av Tolstoj lärde jag mig att inte vara rädd för att vara naiv.« Brevboken tilldelades 2011 det stora Bolsjaja kniga-priset och är hans första bok i svensk översättning.

Sök efter boken

…stoppade gubbsockor och kalsonger från långt före kriget.

Före vilket krig?

Han är tolk, men vissa saker går inte att översätta; kontexten för ”vilket krig?” är helt annorlunda för en ryss (där kriget bara byter namn då och då) och en schweizare (där kriget är det där som finns utanför gränsen). Men han är tolk, och det är hans jobb att översätta. Dag ut och dag in sitter han vid gränskontrollen i Schweiz, ryssen som inte är en ryss längre men aldrig kan vara något annat, och förväntas agera opersonlig översättare. På ena sidan av bordet sitter en uttråkad tjänsteman som hört alla historier 500 gånger redan. På andra sidan sitter någon som är villig att säga vad som helst. Vad spelar det för roll vem som säger vad? Alla kan manuset redan. Alla vet hur pjäsen slutar. Vill du komma in i det trygga Europa måste du sälja din historia; har vi hört den förut har vi redan avfärdat den, är den för underlig tror vi inte på den. Så vad gör översättaren? Han fyller i, han förekommer, han spinner loss. Kanske inte så någon hör det, men han kan sitt yrke, vet att hans närvaro är en formalitet och precis när i diskussionen det är dags för honom att säga ”Tyvärr”, han kan låta tankarna vandra, tänka sig alla tänkbara dialoger. Det finns ju så många historier att de börjar smälta ihop för honom; skillnaden mellan de grekiska soldaterna på jakt efter havet och ryska afghanistanveteraner, mellan mödrar från Rom och mödrar från Moskva, är ju bara en fråga om något så ovidkommande som tid. Europa är gammalt och fullt av myter som alltid kan nytolkas för att tjäna något.

Fråga: Historien är en hand och ni en vante. Historierna byter ut er som vantar. Ni måste förstå att historier också är levande varelser.

Svar: Och jag då?

Fråga: Ni finns inte ännu. Titta själv – pappersarken är helt tomma.

Och om detta låter komplext och svårt (”Svår.” Suck. Eller översatt till modern svenska, fuck. Folk kallar Dostojevskij ”svår” fast hans historier handlar om det mest grundläggande hos oss. Om Venushår är svår så är det för att livet är svårt. Och just därför känns den också så lätt) så vänta bara. Det här är absolut ingen simpel sedelärande historia om att det är svårt att vara flykting, Sjisjkin har fler historier än så att väva in här; tolkens eget liv, hans komplicerade förhållande till sin fru som fortfarande är kär i sitt döda ex (tror han i alla fall, med huvudet fullt av Tristan och Isolde och alla dess efterföljare, och vissa profetior är ju självuppfyllande), hans barndom i trygga gråa gamla Sovjetunionen, hans oavslutade biografi över sångerskan Isabella Jurieva, vars aldrig nedskrivna dagboksanteckningar från tiden runt revolutionen långa stycken helt tar över boken… Det är som om Sjisjkin hade låst in Tolstoj, Joyce och DeLillo i ett rum och fått alla tre att tro att det är de som frågar ut de andra två, tvingar dem att rättfärdiga sin närvaro. Tonårsromanser ställs bredvid judepogromer ställs bredvid skilsmässodramer ställs bredvid krigsförbrytelser ställs bredvid politiskt förtryck ställs bredvid helgonmartyrier ställs bredvid Disneysagor.

Vid samma tid firade man Röda arméns dag i det muntenska riket, som hellenerna just tågade igenom. Invånarna i Groznyj föstes samman på Stora torget, och det kungjordes att eftersom folket i republiken hade stött tyskarna…

Hur hänger allt det här ihop då? Det gör det förstås inte. Sjisjkin är inte så dum att han tror att man enkelt kan väva ihop något så komplext till en historia; det vore som att förvänta sig att man kan lösa allt genom att låta en tolk översätta artiga avslag.

Säg åt honom att man hittade hans bror Viktor medvetslös i går kväll klockan 18 utanför flyktingmottagningen i Glatt. Han var fortfarande vid liv, men avled under transporten till sjukhuset. Det är ännu oklart vad som hänt. Vi har försökt förklara det här för Andrej, men han förstår inte. Det var allt.

I stället låter han alla de här historierna studsa mot varandra, tills Venushår blir inte en enda tydlig roman utan en stor symfoni. Berättelserna bekräftar inte varandra, de tillåts krocka, cirklar runt varandra tills läsaren själv får ta på sig rollen som tolk och börja försöka åtminstone se alla vinklar, se den där näven som vinkar med oss, när den knyts och när den öppnas. Och det är inget lätt jobb, men det är kanske, nu mer än någonsin, något vi måste lära oss. Om inte annat så för att det är så hisnande roligt, trots att det är så hemskt.

Björn Waller

Publicerad: 2015-01-05 00:00 / Uppdaterad: 2015-01-04 17:47

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #5984

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?