Oj, är det en svensk som grundade företaget som skapat de legendariska stålgrå bussarna!

Det här är nog den reaktion som måste vara allra vanligast när den här boken kommer på tal. Det är förvånande att en bondson från Dalarna skapat något som är så pass välkänt, något så typiskt amerikanskt, som Greyhound faktiskt är. Men på ett säkert sätt beskriver Kristin Lundell hur typiskt amerikanskt det trots allt är att immigranten Martis Jerk blir Eric Wickman. Han jobbar målmedvetet med tunga kroppsarbeten för att senare använda de noggrant sparade pengarna till att börja bygga upp en rörelse från grunden.

I Busskungen varvar Lundell ett klassiskt faktaboksmässigt sätt att berätta om Greyhounds utveckling med brev från Wickman hem till Sverige samt skildringar av en resa som hon gjort från kust till kust i dagens Amerika. Mellan de olika kapitlen finns citat ur låttexter där Greyhoundbussen är ingrediens i både metaforisk mening men säkert också ofta i bokstavlig.

Lundells form för boken mimar framgångssagan Greyhound på ett sätt som ger mig gåshud när jag tänker på det. Det går inte att peka ut en enskild framgångsfaktor. Nytänkande visst, Wickman knöt med sina bussar ihop de amerikanska staterna på ett sätt som inte gjorts tidigare. Men att han blev så framgångsrik är nästan darwinistiskt enkel: den som anpassar sig bäst överlever.

I allt från detaljer som hur passagerna skulle kunna värma sig på bussar utan centralvärme (de fick värma fötterna på ett avgasrör som gick genom bussens öppna golv) till att lösa problemet med att andra bussbolag försökte ta deras kunder (de anställde topparkitekter och byggde restauranger i pampiga vänthallar för att isolera sina kunder under deras väntan på sin linje vilket också blev en inkomstkälla och en USP). Greyhound blir sakta men säkert ett fenomen vilket märks i människors beteende och i kulturen, något som företaget anammar snabbt. De upphör att vara en logistisk lösning till att vara en livsstil. Under första världskriget är opportunismen nästan obehaglig när alla annonsers slogans görs om för att visa stöd för trupperna och för den amerikanska livsstilen. Givetvis lyckas de få militära kontrakt och den svenska neutraliteten som i stort sett går ut på att anpassa sig efter de som vinner verkar finnas även i Greyhounds ådror.

Greyhounds förfall som Lundell vittnar om under sin egen transamerikanska resa är minst lika intressant som uppgången. Varför har de inte lyckats fortsätta anpassa sig efter den nya världen när det så tydligt var det som gjorde dem så framgångsrika till en början? Dessutom är de självupplevda bitarna jättebra skrivna på det sättet som jag tycker Barbara Ehrenreichs böcker om den amerikanska arbetsmarknaden är, eller researcharbetet som Rebecca Skloot skildrar i Den odödliga Henrietta Lacks.

Det finns en del mindre svagheter med boken, typografin känns trist och kunde varit snyggare genomförd. Fotografen Karin Grips fina bilder kunde fått ta större plats och vara fler. Det hade varit bra att få någon sorts info om dagens värde av alla de summor som nämns för att förstå bättre. Men detta är parenteser när det gäller en bok som borde kunna matcha hypen som Expeditionen fick.

Busskungen är något så torftigt som en bok om ett bussbolag, men den känns som en psykologisk skildring av hur ett företag kan bli en del av människors liv. Det är obegripligt och svårt att beskriva, ändå lyckas Kristin Lundell!