Recension

: Expeditionen Min kärlekshistoria
Expeditionen Min kärlekshistoria Bea Uusma
2013
Norstedts
8/10

Ett rop på hjälp

Utgiven 2013
ISBN 9789113051154
Sidor 240

Om författaren


Foto: Anna-Lena Ahlström

Bea Uusma, född 1966, är läkare, illustratör och författare. Hon debuterade 1999 med Astronauten som inte fick landa: om Michael Collins, Apollo 11 och 9 kilo checklistor.

Sök efter boken

”Jag är nästan osunt ointresserad av isbjörn. Jag vill bara komma fram till Vitön”

Det är tråkigt att Bea Uusma skrivit en bok om S. A. Andrées polarexpedition. Hon borde ha skrivit flera, så att jag hade kunnat beställa hem hela röset och plöjt polarexpedition nu när den första snön lägger sig över Sverige. Jag är övertygad om att hon kommer att skriva flera och jag är avundsjuk på den framtida versionen av mig själv som kommer få läsa dessa böcker.

Just denna bok handlar nästan uteslutande om de tre absurt dåligt förberedda män som åker iväg till en vit fläck på kartan utan tidigare erfarenheter av liknande situationer. När de räknar fel på något (exempelvis hur länge gasen i deras ballong ska räcka), så är de flera decimaler fel ute. När de ska göra sig av med onödig vikt från slädarna de drar på i isande kyla, så sparar de kravatter och sidensjalar och champagneflaskor. Sen slutar de föra dagbok om dagens händelser och dör oförklarligt hela bunten.

Ungefär hundra år senare på en tråkig fest under 90-talets mitt, så hittar Uusma en bok om expeditionen och blir besatt av att få veta hur de dog.

Att veta hur mycket tid Uusma lagt ner på sin forskning gör den korta koncisa texten om möjligt ännu bättre. Hon är raka motsatsen till de av oss som under skoltiden skrev alldeles för babbliga uppsatser bara för att visa allt vi kunde och allt vi hade läst. Uusma vågar hålla sig kort, på två och en halv sida har hon sammanfattat gåtan som resten av boken handlar om, och hon börjar därefter direkt att försöka besvara den genom att skildra strapatsen från start.

Uusma lyckas skriva en misslyckandets poesi kring något så uttjatat som megalomana män som vill bli sedda som hjältar. Det förekommer människor som pratar med lik, ett älskande par som har operan Lakmé som ”deras sång”, två syskon som skriver ett schlagerbidrag om trikinerna som sägs ha dödat männen. Det är roligt och det är smart.

Vad de skulle uträtta på expeditionen känns oklart, men de var där i vetenskapens namn, fast ingen av dem hade någon vidare vetenskaplig metodik i vad de tog sig för. Även Uusma är skeptisk till syftet med resan, men nämner det som i förbifarten, och jag börjar förstå varför. Ju längre in i boken jag läser så är det uppenbart att boken är ett rop på hjälp. Uusma återkommer ofta till att det kan finnas detaljer i dokumenten som hon missat, något i alla tusentals små detaljer som pekar mot något viktigt, eller mot något oviktigt som i sin tur visar frånvaron av något viktigt. Det känns som att de olika diagrammen och bokens fragmentiserande citerade ur anteckningarna är där för att locka in mig, inte bara som läsare, utan även som en del av Uusmas egen expedition. Det är effektivt, jag tänker flera gånger att jag ska maila henne så fort jag är klar med egna teorier. Men så dyker det upp en förklaring några sidor senare. Hon har tänkt på allt, hon är förmodligen den på jorden som vet mest om det här, ändå är hon rädd att missa något.

I mångt och mycket upprepar hon polarexpeditionen. Både rent bokstavligt när hon åker dit, men också i det att hon inte kan svara på frågan hon får från ett av sina barn: Varför är det så viktigt?

Precis som måleriets symbolism som sades vara konst för konstens egen skull så är forskandet för forskningens skull. Och det räcker mer än väl som anledning när det genomförs på det här sättet.

Det finns dock några svagheter med boken.

Jag är skeptisk till varför det finns en textutgåva och en illustrerad utgåva. Om en vill ge ut en billigare upplaga borde det ha sparats in på papper, bindning, storlek osv. Inte på illustrationer. Texten står visserligen på egna ben till 100% men visst hade det varit roligt att få se några av Strindbergs fotografier, eller bilder från lägret där kropparna hittades, nu när jag vet att det finns en sån bok.

Jag önskar också att hon skrivit mer om forskningsarbetet, när hon gör det är det oerhört engagerande och intressant. Som när hon kör iväg med ett revben till SKL för att hon inte litar på posten, hur hon ordnar finansiering till en egen expedition med eget fartyg, att hon utbildar sig till läkare. Allt detta är bisatser, ingenstans skildras hennes psyke, känslor, tankar på det sätt som hon själv verkar önska att Andrée skildrat sina upplevelser. Vad hade det kostat henne? Vad har hon vunnit? Kanske kommer det en sådan bok om några år. Oavsett vilket så är denna, med eller utan illustrationer, en bok som kommer stå kvar i folks bokhyllor i hundra år, för att kanske tas fram på en tråkig fest och fortsätta fascinera ännu en generation.

Marcus Stenberg

Publicerad: 2013-12-10 00:00 / Uppdaterad: 2013-12-10 11:41

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #5492

2 kommentarer

[…] läst Expeditionen, som jag recenserar under rubriken “Ett rop på hjälp” på dagensbok.com idag, och så har jag jobbat med en liten hemlis som jag förhoppningsvis hinner lägga upp ett […]

Ett rop på hjälp « Marcusbiblioteket Oregistrerad 2013-12-10 08:01
 

Hej Bea. Vet inte hur jag får kontakt med dig med vanlig E-post. Twitter är inget för mig. hörde ditt sommarprat och blev väldigt tagen av din berättelse. Valen med fel frekvens på locktonen knäckte mig nästan. Har nu läst boken expeditionen, och det gick undan. sträckläste denna underbara berättelse om de tre männen som flög iväg mot nordpolen. Inte har väl jag något intresse av att läsa om folk som fryser och har det besvärligt, trodde jag. Men denna bok är helt fantastisk. beror antagligen på ditt personliga engagemang, men även att det finns ett historiskt perspektiv. Vet inte varför , men jag vill gärna tro att du hittar det du söker på vitön. Tycker om att du dödar gamla vedertagliga sanningar när det gäller vad som gällde på 30 talet. Hoppas du får sinnesro när det gäller expeditionen. Som du skriver, ibland blir vitön tillgänglig…Vad tror du det finns i boxen som kastades ut från örnen ? ett kärleksbrev till… eller något annat. kommer du att besöka vitön igen ? snälla fortsätt att berätta på det sätt du har gjort i denna bok.

Stefan Karlsson Oregistrerad 2015-05-16 22:12
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?