På annandag jul 2004 väller efter ett jordskalv i Sydostasien stora svallvågor in över Sri Lanka, Indien och Thailand. Andreas Norman studerar diplomatprogrammet och blir en av de som skickas ner till nyår. Då först har den svenska beredskapen vaknat och börjat inse vidden av katastrofen. Andreas kommer att ingå som UD-tjänsteman i den beredskap som har hand om identifieringen av döda kroppar. Arbetet är inte bara en psykiskt pressad situation, som kräver ständig kontakt med de närstående, de levande, som hjälplöst söker hopp efter överlevande släktingar. Den lilla bemanningen lever också under stressen av bristande information och förhållningsregler, från ambassaden i Bangkok men också från Sverige.

Hela boken genomsyras av denna ilska gentemot systemet. Först på slutet kommer den sakliga genomgången; efter att ha ”upplevt” Andreas arbete på plats känns den farsartad i sin kallblodighet. Ingen ämbetsman vill göra fel. Så alla gör fel. Det är en frustrerande hierarkisk tuppfäktning, jag är glad att den kommer, men jag är glad att den kommer på slutet. För detta är främst en bok om något annat.

Det är lätt att läsa sig till vad som hände i tsunamin 2004, numera känd som en av vår tids absolut största naturkatastrofer. Att genom vittnesskildringar försöka få en bild av jättevågen, som svepte med sig allt i sin väg. Att läsa om människor som förlorat sina närmaste och tvingats åka hem utan dem, att se fotografier av förödelsen, folk som förlorat allt de ägde, och försöka ta in siffrorna. 300 000. Tre hundra tusen. Av dessa döda var 543 svenskar. Trots all information, alla rafflande berättelser, har jag svårt att riktigt ta det till mig. Genom 9,3 på Richterskalan får jag vara där.

I mitt liv har jag bara en gång sett en död människa. Det var min farmor, hon dog gammal, fridfullt, i en säng. Detta är motsatsen.

Andreas UD-kompis Filip ska avlösas, det är därför Andreas skickats efter. Filip har börjat bete sig underligt, han mår inte bra. Det är vanligt förekommande efter en tids arbete.

Efter en lång tystad säger han plötsligt att när han kom till Phukets flygplats kom en man fram till honom med en kasse i vardera hand och frågade om han kunde hjälpa honom. Han visste inte vad han skulle göra med kassarna. Filip frågade vad det var i dem och mannen förklarade att det var hans barn. Han bar omkring på två döda bebisar. Filip tog kassarna men vad fan skulle han göra, han tog med dem till hotellet. Men eftersom det var så varmt kunde han ju inte bara ha kropparna framme, de höll redan på att falla sönder, så han la dem i minibaren.
- De var skitsmå. Kropparna fick plats på varsin hylla i kylskåpet.

Andreas får jobba på Chinese Temple, en uppsamlingsplats för döda kroppar. Och det kommer ständigt in nya. De är lastade på hög på flaken, befinner sig i olika stadier av förruttnelse. Vi är så rädda för döden, och vi håller den långt ifrån oss, framför allt ser vi den aldrig så här. Som den är. Vi föredrar de mer poetiska omskrivningarna; att hjärtat stannade, tiden tog slut, hans tid var inne nu, hon försvann till andra sidan. För de som dör i tsunamin är döden inte en vacker, tillrättalagd död. Kropparna sväller upp av att ha legat i saltvattnet, detta vet vi. Sår läker inte, utan bildar i slutändan hål som gör att kroppar går sönder och faller isär. Huden blir blå, svart, oigenkännlig. Kroppen förmultnar, söker bli jord, luktar vämjeligt och vätskar sig. För någon som har som jobb att identifiera liken för att meddela efterlevande, är det i Thailands hetta en strid mot klockan.

Jag behöver sova. Tröttheten är som en värk så djup att jag knappt vågar känna efter.
Jag tycker så mycket om prästen för det han gör. Han möter alla, han lyssnar, han vill ge hopp när allt hopp är ute. Han försöker skapa mening när meningslösheten öppnar sig som en hisnande avgrund. Att blotta sig för andras sorg. Att orka möta den, det är en handfast form av kärlek. Jag tror inte på gud, jag tror på människor. Vi kan be, men bönen hör bara den som lutar sig fram och lyssnar. Det är så det måste vara. Det är människor som gör skillnad. Mannen mittemot honom talar, rösten svävar över verandan som ett dovt mummel. Han ser ensam ut. Hans breda rygg strålar av ensamhet.

Samtidigt är det skönt att det är just Andreas Norman som skriver den här boken. För att han är poet. Innan sin karriär inom UD debuterade han med en diktsamling 1996, och den poesin behövs här, för att låta oss greppa tillvarons obarmhärtighet. Där en journalist hade hittat det snaskiga, löpsedelsrafflande, hittar Norman hjärta och själ. Till skillnad från Laila Freivalds gör Norman inte bensäkra utlåtanden. Hans minne tillåts vackla. Hans reflektioner tillåts röra sig utåt; vad är egentligen meningen med allt. Och inåt: hur den egna kroppen med ens också känns annorlunda, när händerna är så vana vid att hantera de dödas. Dagarna blir svävande. En vecka blir till oceaner av tid.

Som läsare är jag också där, på uppsamlingsplatsen med de döda kropparna. De som måste hanteras som nummer. Nummer som ibland blir fel, fast de absolut inte får bli det. Och då och då påminner kropparna, oundvikligen, om hur de för bara några dagar sedan varit livs levande. Åkt tunnelbana i Stockholm. Stått på stranden i Kao Lakh och funderat på att ta sig ett dopp. Min syn på tillvaron blir också påverkad: jag sträckläser sextio sidor och när jag vaknar på morgonen har jag svårt att se på min bleka kropp som något annat än en förvaringsplats av organ, som även den en gång ska förmultna.

Jag vet ju att den ska det. Det är egentligen det enda jag vet. Jag vet bara inte när.

Och så tänker jag på alla planer inför framtiden, som brukar sysselsätta mig. All stress jag kan känna inför saker jag inte ens är i närheten av. Och det gjorde säkert de också. Innan de slets upp ur sanden och kastades iväg. Naturkatastrofer är inget vi kan planera in. När Andreas kommer hem från Krabi är han en annan Andreas. Det är problematiskt och det är opraktiskt, men också oundvikligt. Jag är glad att han fick ro att skriva den här boken till sist. Jag vet inte om den kan hjälpa folk som mist sina nära och kära. Men den kunde hjälpa mig, som inte på något sätt blev utsatt, att få en djupare förståelse för vad det egentligen var som hände.