Våren 2003 fängslades 27 kritiska journalister på Kuba. Brotten de anklagades för var bland annat kontrarevolutionär verksamhet, och för att ha samarbetat med imperialismen (=USA). Fidels grepp om landet hårdnade ännu litet mer.

I den här boken intervjuas fruarna till några av de fängslade journalisterna om hur de ser på situationen. Det ackompanjeras av en del stycken om hur läget har utvecklats på Kuba för politiska dissidenter.

Det är självklart tragisk läsning när kvinnorna berättar om hur de saknar sina nära och kära. Vem blir inte berörd av sådant, undrar man? Var än människor fängslas – oavsett orsak – så är det något som straffar inte bara honom eller henne själv, utan i hög grad också närstående till den straffade. Det gäller Kuba, men det gäller också andra diktaturer – och demokratier.

Samtidigt ger den här boken inte mycket mer än dessa individers lidande. Det är bara en sida – dissidenternas – som skildras. Och ur det perspektivet förefaller statens agerande helt ologiskt – utom ur perspektivet att bevara partiets makt. Kan någon annan förklaring finnas? Det vet man inte efter en läsning av den här boken.

Norman för nämligen ingen vidare diskussion om rättsprocesserna som sådana – vad personerna dömdes för, på vilka grunder och i vilken utsträckning det är falskt. Boken verkar i princip utgå från att alla de dömda är helt oskyldiga, utan att ens diskutera saken. Men fiendens fiende är inte nödvändigtvis en präktig vän. Lite mer kritisk granskning även av oppositionen hade kanske varit passande.