Gästrecension

: En kväll i oktober rodde jag ut på sjön
En kväll i oktober rodde jag ut på sjön Tua Forsström
2013
Albert Bonniers Förlag
8/10

Ömt snidade bilder

Utgiven 2013
ISBN 9789100136352
Sidor 44

Om författaren

Fotograf: Vidar Lindqvist

Tua Forsström är född 1947 i Borgå, Finland. Hon har arbetat som förlagsredaktör på Söderströms och har för sitt författarskap tilldelats många olika priser, av de senare: Nordiska Rådets litteraturpris (1998) och Svenska Akademins Bellmanpris (2003). Forsströms diktsamlingar har översatts till finska, danska, franska, holländska, spanska och engelska.

Gästinformation

Helena Lie är poet, litteraturvetare, har fil.mag i litterärt skapande samt är utbildad skrivpedagog och håller skrivkurser. Hon har publicerats i bl.a Const literary (p)review, Ordkonst, Tydningen och Rymden.

Sök efter boken

Det finns en sjö någonstans vid Harlösa i Skåne i vilken jag som barn badade när vår familj hälsade på vänner där. Den sjön var mörkt brun och djup, alltigenom grumlig. Som om bottnen var ett med vattnet på alla nivåer. När vi dök såg vi ingenting, varken yta eller botten, och jag var alltid lite rädd, vågade inte sätta ned fötterna i dyn. När vi steg upp satt bruna sjörester kvar i kroppshåren och blev med tiden, ju fler somrar som förflöt, en vittnesbörd om att tiden gick, en erinring om att vi förändrades, växte, behårades mer och mer.

I Tua Forsströms sjö i nya diktboken En kväll i oktober rodde jag ut på sjön badar inga växande barn. Här ror istället ett ensamt jag ut och ut på vattnet och dumpar död fisk. Fattas någon, sorgearbetar, minns. Tilltalar. Sjön och vattnet blir en metafor för liv, rörelse, tröst, men också avslut, det ändliga, sjunkna; en behållare för jagets önskan bortom det tillstånd det lämnats i. Ett mörker mot ett annat mörker, gestaltat i den roende som i sin av sorg och förlust ömmande gestalt vaggar ovanpå ytan i en liten båt.

Det vilar en melankoli och stillsam dramatiskhet över dikterna som känns typisk Forsströmsk, och vi rör oss i förtrogna miljöer genom vatten, natur, vardag samtidigt med en lågmäld vanmakt till tidens outplånlighet; den stilla vreden i att behöva fattas någon, en åkallan om tröst och befrielse.

I en allittererad och böljande språkdräkt med glidningar som klingar bekant finlandssvenskt rör vi oss genom ett makro- och mikrokosmos: ”[…] Allting händer för första gången och vi blir rädda. I skogsbrynet har någon aggressiv handling inträffat.[…]” som ofta står intill varandra, där jaget går genom barndom och vuxendom, genom kvartskristaller och kalcedon, genom sorgsen och sjuk, och även om sjön och det mörka vattnet är centrala fästpunkter är även kvällen, natten och stjärnhimlen det, liksom lägenheten, sömnen, de nattliga drömmarna. Det råder ett slags vakuum inom jaget, en dovt glittrande smärtande sorgestorm i ett vara som nu är utan den andre, utan det du som tilltalas, men som jaget både för samtal med och talar om. Båten blir en symbol för ett jag utan förtöjning, en tillfällig förlisning men också omfamning som får utspela sig på vattnet, där det mot sjöns svarta spegelyta kan förebrå, rikta, vila, gungas. Jaget matar sjön med fiskar i en handling med närmast biblisk innebörd, kanske en önskan om att få om jaget ger, men som samtidigt bara är ett sätt att foga kretslopp till kretslopp:

[… ] Jag rodde ut för att dränka de där fiskarna du vet, som jag av girighet hade tiggt åt mig på torget. Vi tror vi blir lugnare, men det är kaos som tilltar. Inte vara rädd. Inte vara onödigt rädd. Vi måste underteckna ett särskilt dokument, vi måste under den oläsliga texten skriva våra namn. Lämnar inget i övrigt att önska. Lämnar allting i övrigt att önska. [...]

En rå insikt om vad det är att ingå, uppgå, överlämna sig till någonting, och det är i dessa stunder En kväll i oktober rodde jag ut på sjön är som bäst. Det är då Forsströms rättmätiga storhet känns. I några partier talar hon genom en mer prosaisk, nästan dagbokslik ton som förvisso ofta, men inte alltid, har poetisk lödighet, men vars plats jag stundtals tvekar till. Men jag accepterar. Deras medverkan till den oscillerande rörelsen i boken har trots allt relevans, även om några inte är övertygande, och när det regnar rosor över alla djur eller regnet prasslar mot mörka blad och har jag glömt det. Ömt snidade bilder. En öm hantering av ordet från en mycket öm hand, och en cirkelrörelse från början till slut just så som ett människoliv är. Med den obarmhärtiga möjligheten att överleva de vars tillvaro man delar, och sedan utstå.

Med sorgen är det så att man trodde att det brinner men det börjar regnat. Riset
ryker håglöst en stund, det är alldeles för glest eller tätt
och kvar på åkern står en mörk installation spretande
mot himlen. Röken från de klara kvällarna i april har
fastnat i jackan i tamburen. Långt från stadens ljus
Så många år har gått, men flagor lösgörs vid minsta fläkt
och blåser ut på sjön och upp mot huset där jag bodde
med mina föräldrar och min bror, i vår familj.

(Dikten Med sorgen är det)

Helena Lie

Publicerad: 2013-04-13 00:00 / Uppdaterad: 2013-04-12 14:29

Kategori: Dagens bok, Gästrecension, Recension | Recension: #5181

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?