Jag tror mig kunna hitta en nyckel i titeln i Kalle Hedström Gustafssons debutdiktsamling. Att skapa en ordning – återskapa hennes ordning, göra döden mer värdig. Ja.

En mormor har dött och behöver bli ihågkommen. Det behöver vara något mer än en begravningsceremoni, en kista, några rosor, ett högtidlighållande som passerar förbi. Det behöver vara mer än dagar av demens och oförmåga att upprätthålla ett liv genom minnen och vardagliga rutiner. En värdig död kan kräva en hel vokabulär att fästa till en människa. Tryckt på papper.

jag går tillbaka in
jag ska lägga en diktsamling på den vita kistan
[…]
jag vill att någon ska se när jag ger henne boken

Att ge ord till den döda, egenskrivna eller inte. Kan det vara så enkelt?

Ja, och samtidigt förstås, det svåraste en människa kan göra. För sig själv, för den döda, för de runtom som sörjer.

Att skapa eller återskapa mormoderns värdighet, eller språk om en så vill, sker i Hedström Gustafssons bok genom en utzoomning. Bort från den döda mormoderns sfär och ut bland öarna, ut i fauna och flora, bakåt i tiden till bronsåldern och tillbaka. Här är stinknäva, här är saltgräs, här är röllikan på stranden, här är fossil och bronskärl. Allt mycket precist definierat, men samtidigt i en enda oreda, åtminstone till att börja med. Oredan gör dikten svårgenomtränglig och kräver tålamod av läsaren.

Mormorsordning, hägringsöar har en del tematiskt gemensamt med Tua Forsströms Anteckningar och Jenny Tunedals Rosor, skador – båda utgivna under de senaste åren, båda samlingar som kretsar kring förlusten av en nära person. Liksom hos Tunedal är demensen och dess verkningar en viktig del i Mormorsordning, hägringsöar. Här är återskapandet en del av upprättelsen för den döda, och kanske även ett sätt för diktjaget att bearbeta bortgången. ”Om jag kunde få ett minimum av ordning” står det på ett ställe hos Tunedal. Hos Hedström Gustafsson skildras det ovärdiga i insjuknandet i prosalyriska stycken där texten hittar en sorts klarhet där mormoderns gestalt, och ibland även röst, plötsligt blir tydliga. Ett särskilt ögonblick, när diktjaget hittar mormodern och ”tungan har glidit ner i svalget” blir en återkommande scen, något att demontera i sökandet efter den ursprungliga ordningen.

Bland bokens prosalyriska stycken finns dock en del scener som tycks nedtecknade mest för att förtydliga förloppet. Här är texten mer platt och hastig och förmår skapa den ordning eller klara närhet som boken verkar eftersträva.

I stället blir det den vackra slutsviten Hägringsö som samlar ihop boken. Stilen är fragmentarisk, flytande på sidorna, men formar sig i konkreta scener, minnen som till slut lyckas fånga en människas vilja och levnad med värdighet. ”Bland viden/ vid utelampan är/Moln/ludna nattfjärilar ömma/ andra, insisterar på att fortsätta/oberoende av stålverken Stålet/” står det i samlingens sista dikt.

Här är det ingen tvekan längre, nu ser jag mormoderns värld tydligt.