Vad innebär mänskligt förfall i praktiken? Bortsett från att den som inte har tvättmöjligheter luktar i l l a. Uteliggaren Vernon registrerar hur hans utseende förändrats och hur kinderna blivit så infallna att det ser ut som om han putar med munnen. Efter några dygn med feberyra känns också förståndet svagare. Motståndslöst far tankarna iväg och han upplever luften och nattens doft. Den ljuva galenskapen lockar honom starkt. En rask färd mot de nedre kretsarna väntar.

I denna nutida skröna förs läsaren in i hjärnorna på huvudstadens invånare i Frankrike. Greppet i romantrilogin om Vernon Subutex har en viss likhet med filmen Himmel över Berlin från år 1987. Många levnadsöden passerar revy, och den som förbinder alla med varandra är Vernon, som en gång ägde en skivaffär.

Människorna från den första boken dyker upp en efter en. Väninnan, tatueraren, den sublima transpersonen som är frisörska, den baranställda, exmaken, den före detta porrstjärnan, budkillen, den före detta basisten, hemlösa Olga, den butiksanställde vid H&M och rockkritikern. Ja just det, Sélim är med också, akademikerpappan som oroar sig för tonårsdottern och hennes nyväckta religiösa tro.

Alla har något att säga och de har drivkrafter som är olika starka och de ser på varandra utifrån sina egna upprättade och begränsande ramar. De är rasande, självömkande, raggande, berusade, energiska och lata. Träffsäkert beskrivs det uppdelade samhället med kritisk blick för att i nästa stund avlösas av en stark längtan efter hångel.

Den försvunna inspelningen av den hastigt avlidna mega-artisten Alex var den röda tråden redan i första boken. Här i den andra boken kommer den till rätta. Jag förväntar mig att någon i gänget ska kassera in en förmögenhet eftersom rariteten rankas högt i musik- och kändisvärlden. Men ack. Jag blir lurad. Virginie Despentes skulle bara veta hur förtjust jag myser i min läslycka.

Berättelsen är rafflande, trots att intrigen inte bygger på någon kamp mellan ont och gott. Turistmagneten Paris skildras från vitt skiftande perspektiv och inga av dessa är mindre sanna än de allmänt vedertagna. Valen människorna gör visar hur oviktig den sociala klasstillhörigheten blir för var och en alltmedan tiden går. Alla vill bara hänga med varandra. En gemenskap utvecklas som liknar banden mellan filosofen och hens lärjungar. Men tro mig, Vernon vill inte vara någons filosof. Han har inte så mycket att säga och han skulle bara rycka på axlarna åt min liknelse. Däremot väljer han vid några tillfällen en låt som gör dig lycklig. Du är nämligen en skön person på ditt sätt, även om du en gång var ett råskinn.

Jag möter realism i alla bokens beståndsdelar på ett sätt som känns ovanligt, men så minns jag en svensk film häromåret som hette Amatörer av regissören Gabriela Pichler. Javisst. Hos Despentes och Pichler har människorna roligt samtidigt som de hittar egna vägar i en djupt kommersialiserad värld som främjar en ytlig konsumtionsstil. Vernons resa mot avgrunden hejdas alltså. Och inget politiskt parti kommer någonsin att kunna formulera *det* i sitt valmanifest.

Vad den tredje boken kommer att kretsa kring vågar jag faktiskt inte ens gissa. Den utmålade gemenskapen kan vara av tillfällig art. Ett spår verkar peka mot en annan händelseutveckling. Allt som unga kvinnor av idag kan göra när de fylls av vrede. Tänk på det!