Lika som glad som över den första vårsolen i nacken blir jag av Walt Whitmans poesi, måste jag säga. Den lyfter, gläder och fyller mig med frihetskänsla och tro. Första gången jag stötte på hans namn var för trettio år sen, då jag gick på Bona Folkhögskolas skrivarkurs.

Vår skrivarlärare Klas tryckte ett av Whitmans poem under näsan på oss skrivarelever, minns inte längre vilket. Tanken var att Walt Whitmans sätt att uttrycka sig skulle tjäna som inspiration till egna försök. Och jag minns att amerikanen, trots att hans dikter redan då var över hundra år gamla, hade något som tilltalade mitt unga sinne. Framförallt tilltalades jag av hans stadsromantik.

Du vet den där känslan att sugas upp av en mycket stor stads gatunät, och bli så betagen av allt du får uppleva på din ändlösa promenad, att du tillslut upphör att vara medveten om din egen existens. I takt med att jag växte och blev äldre blev också städerna för mitt strosande större. Först var det Stockholm, sen Köpenhamn. Nu minst en stad av New Yorks storlek.

Det är Gunnar Harding som här i bokförlaget Ellerströms utgåva 2019 förutom översättningen även står för urvalet i samlingen. I original heter verket Leaves Of Grass och gavs ut 1855 första gången. Verket var något Walt Whitman bar nära sitt hjärta hela livet, och nog aldrig riktigt ville lämna ifrån sig. Ständigt ville han bearbeta det på nytt och utvidga det med nya dikter. I första versionen innehöll Leaves Of Grass tolv dikter, och i den så kallade ”dödsbäddsupplagan” 37 år senare, var det hela 383 dikter mellan pärmarna! Denna svenska version innehåller sex av dem.

Och apropå dödsbädd, vem charmas inte av dessa ord. Det är nästan som om Walt Whitman står alldeles intill dig och viskar dem i ditt öra, trots att han varit död i 127 år:

Jag testamenterar mig själv till jorden för att växa ur det gräs jag älskar, vill du ha mig tillbaka sök då efter mig under dina skosulor

Min stora favorit annars i Jag hör Amerika sjunga är dikten ”De sovande”. Det är som om Whitman besjunger (ja han kallade sina dikter sånger) alla stadens invånare om natten där de fridfullt ligger och sover. Tittar in till dem som i ett dockskåp. På slutet är det nästan som om jaget upphör att finnas till. Det blir ett med det det ser. Så sagolikt vackert.

Walt Whitman föddes, levde och dog i New York, och även om det är en bro mellan Brooklyn och Manhattan i dag, ska jag banne mig ta med mig Walt Whitmans dikt ”Överfärd med Brooklynfärjan” nästa gång jag beger mig till den underbara staden, och gå i hans fotspår, precis som en gång hans sentida författarkollega Paul Auster genom sin New York-trilogi inspirerade mig att ta flyget dit 2013.

Friheten, självförtroendet, glädjen Walt Whitman ger dig genom sitt ofta direkta tilltal är värd varenda läsare.