En kvinna hittas mördad och stympad på en lekplats. Brevid henne ligger en liten figur, skapad av två kastanjer sammanfogade med tändstickor. En närmare undersökning visar att det på den lilla kastanjemannen finns ett fingeravtryck – från en flicka som försvann för ett år sedan …

Kastanjemannen är väl egentligen en rätt banal berättelse om jakten på en seriemördare. Hör finns några av de vanligaste ingrediensera inom genren: mördare med ett Högre Syfte, polis ned jobbigt privatliv, försvunnen flicka, poliser som jobbar på, motarbetade av sina överordnade som med en dåres envishet hävdar att fallet är löst – och såklart lite lagom med villospår innan den riktiga mördaren träder fram.

Men det är något med Kastanjemannen som gör den bättre än den genomsnittliga deckaren. Boken igenom försöker jag sätta fingret på vad det är, men lyckas bara delvis. Är det något med språket? Nej, knappast. Bbörjan på boken är faktiskt rätt seg. Är det de många vändningar handlingen tar? Nej, inte det heller. Faktum är att här förekommer färre villospår än i den genomsnittliga deckaren. Är det karaktärerna? Ja delvis, och konstigt nog inte för att vi lär känna dom, utan för att vi inte får det. Bokens fokus ligger på själva mördarjakten, inte på snutarnas jobbiga privatliv. Karaktärerna är där för att reda ut mord, punkt. Och tro det eller ej, men fokuset höjer kvaliteten på boken. Något som också spelar in är hur författaren tar sig an mördarens motiv. Som läsare förstår man vad som driver mördaren, men det blir aldrig övertydligt eller ett sätt för författaren att föra fram sina egna åsikter.

För övrigt är det först ett par dagar efter att jag läst ut boken som jag ser vilket enormt plot hole som lurade mitt framför näsan. Det säger väl något om nivån på spänningen?

Det som drar ned bokens betyg är att författaren återigen inte kunnat avhålla sig från att ta livet av ett gäng kvinnor på särdeles brutala sätt. Tack och lov slapp vi sexualiserat våld denna gång, men likväl ska kvinnor straffas, trots att det knappast är de som gjort mest fel (möjligen med ett undantag). Men så himla svårt ska det väl inte vara att knåpa ihop en bok där kvinnor inte är de huvudsakliga offren?