Det stora problemet med Stefan Ahnhems X sätt att dö är att den är för lång, och har för många olika intriger. Boken behandlar ungefär fyra olika historier parallellt, när hälften hade varit mer än nog. Fanns det verkligen ingen redaktör som kunde säga stopp och belägg och lite diskret föreslagit att dela upp historierna i flera olika böcker?

Men, låt mig börja från början. Den fjärde delen i Ahnhems böcker om polisen Fabian Risk, Motiv X, slutade med en hejdundrande cliffhanger (det var tur att en kompis till undertecknad varnat för slutet, annars hade jag antagligen fått en hjärtattack). Inte nog med att en mördare, med ett för polisen (men ej läsaren) oklart motiv, var på fri fot – han hade dessutom siktet helt inställt på sitt nästa offer. Dessutom hade Risk upptäckt att hans kollega vid sidan av sitt jobb som polis var seriemördare, men saknade bevis nog för att sätta p för kollegan och hans fritidsintresse. Och som alltid i svenska deckare drabbades Risk av diverse personliga problem, bland annat av en son som höll på att gå under av dåligt samvete efter att ha deltagit i en brutal misshandel av en tiggare.

X sätt att dö tar vid exakt där Motiv X slutade, och under bokens gång får vi följa såväl jakten på mördaren som Risks alltmer desperata försök att finna de avgörande bevisen som ska sätta hans seriemördande kollega bakom lås och bom. Dessutom följer vi utvecklingen för Risks son, samt Risks före detta kollega som tvingats gå under jorden efter trakasserier från före detta kollegor. Som nämnts ovan är de många olika berättelserna ett problem, för var och en av dom hade räckt till en egen bok. Och det hade inte blivit mindre spännande för det.

Ett annat problem med boken är trovärdigheten, eller snarare bristen på densamma. Gång på gång visar sig bokens skurkar besitta mer eller mindre övernaturliga förmågor till att gillra fällor, undkomma polisen och ligga steget före. Samma tendenser återfinns för övrigt i Ahnhems tidigare böcker, inte minst i Den nionde graven.

Nu kan man ju invända att detta inte borde vara något stort problem, det är ju inte för trovärdigheten man läser deckare. Men det som stör är att själva grundidén i Ahnhems böcker ofta är just trovärdig, och dessutom originell och genomtänkt. Här skiljer sig Ahnhems böcker från till exempel överdrifternas mästare Lars Kepler, där själva grundhistorien allt som oftast faller på sin egen orimlighet. I det senare fallet kan man som läsare ha större överseende med hjältar som överlever i stort sett allt, och skurkar gjorda av teflon, eftersom det inte går att förvänta sig något annat. Däremot känns det lite trist att blanda in överdrivna actionelement när grundhistorien är vettig och karaktärerna mänskliga.

Men. Nu får det vara slut på att fokusera på det som inte fungerar i boken. Som sagt är berättelserna spännande, genomtänkta och originella. Karaktärerna må försättas och försätta andra i de mest osannolika situationerna, men de får också personligheter och utveckling. Spänningsnivån är det milt uttryckt inget fel på heller. Gillar du deckare och spänning är X sätt att dö, och såklart föregångaren Motiv X som måste läsas först, något du inte får missa!