I Bete sig ska Stinas föräldrar skilja sig. Hon vet inte riktigt hur hon ska reagera, annat än med förvirring. Under en filmkväll med vännerna ser hon Into the Wild, och bestämmer sig för att göra något liknande. Hon hyr en stuga i de norrländska skogarna och sticker.

Linda Jones kombinerar vardagsrealism med överlevnadsstudie. Stina försöker hantera sin nya livssituation och fasar inför framtid med en sliten stuga, stilla sjöar och obarmhärtig natur som kuliss. Att bosätta sig i skogen är ett sätt att slita sig loss, att inte bete sig. Förväntningarna som sätts på henne av familj och vänner blev till slut outhärdliga, och nu är hon här, i Lokkjaur.

Historien rör sig inte kronologiskt utan fram och tillbaka genom tid och rum. Tyvärr fångar den aldrig riktigt upp läsaren; även om berättelsen är intressant i sig skapar den inte mycket till emotionell reaktion. Visst är det stundtals spännande, men man oroar sig aldrig på riktigt för att saker och ting inte ska ordna upp sig.

Det som håller uppe romanen är Stina själv, och hur hon förhåller sig till människorna omkring sig. Relationerna är snåriga fastän där finns massor av kärlek, och ofta känner hon hur andras kommentarer skjuter henne längre bort. Alla andra tycks vilja skaffa barn men hon vill bara bort. Hon kan inte känna igen sig i de andras idéer om ett gott liv.

Stinas resa är på många sätt befriande att ta del av, och stundtals inspirerande. Trots att taket läcker och mössen äter upp maten så ger hon inte upp. Tårarna får rinna så mycket de vill; veden måste ändå huggas.

De svåraste recensionerna är dem där man inte har så mycket att säga. Detta är en sådan. Bete sig är en okej bok, stundtals riktigt bra. Men jag anar redan nu att jag snart kommer ha glömt bort den, även om jag gärna ger Linda Jones fler chanser i framtiden.