Recension

: Rekviem för en vanskapt
Rekviem för en vanskapt Mattias Hagberg
2012
Atlas
6/10

Sorgesång med essäkänsla

Utgiven 2012
ISBN 9789173894159
Sidor 171

Om författaren

Mattias Hagberg är frilansjournalist och skriver i Göteborgs-Posten och Göteborgs Fria Tidning. Han har bland annat skrivit böckerna Släpp fångarna loss. Ett reportage om brott, straff och trygghet (2006), Skräp (2008) och Herredjuret (2011).

Mattias Hagberg – Författarens blogg på förlagets hemsida.

Sök efter boken

Det här en berättelse om Christina Larsdotter, Stor-Stina kallad, en kvinna som föddes i samebyn Máláge i början av 1800-talet och som var ovanligt storväxt: så lång att hon sågs som en jättekvinna och under delar av sitt liv reste runt och visades upp för människor på scen. Mattias Hagberg har valt att berätta hennes liv som en sorgesång vid hennes bortgång, därav titelns ”rekviem”.

Boken börjar när Stina dör, och från den punkten påbörjas två skildringar av hennes liv, en som ser bakåt och en som går framåt i tiden. Stor-Stinas korta liv återberättas parallellt med det som händer henne efter att hon dött, och det inleds med att hon begravs precis invid kyrkogården, på nåder så nära det bara går utan att komma in på vigd jord: de vanskapta får inte ligga där. Men ett halvår senare grävs hon upp och fraktas till Stockholm, där hon ska bli en del av det Karolinska Medico-Kirurgiska Institutets samlingar. På så sätt gör hon samma resa som död som hon gjort som levande: återigen reser hon för att visas upp för folket i storstaden, men nu gör hon resan enbart som kropp, ett vetenskapligt objekt; något som professorerna egentligen alltid betraktat henne som.

Boken har en meditativ ton och är som sagt upplagd som ett musikaliskt verk i flera satser: kapitlen inleds med orden ”växelsång” respektive ”körsång”. Jag förstår tanken men måste ändå säga att det inte tillför så mycket till boken. Hela det litterära tilltalet är högtidligt, lite ödesmättat, och det i sig ger boken den känsla jag tror författaren är ute efter. Däremot känner man inte så mycket, det drar snarare åt essähållet både innehålls- och språkmässigt.

Men det är stoff som passar för essäformen. En stor del av boken tas upp av de tankar kring den jämförande anatomin, dissektionens vetenskap, som professorer vid denna tid hade fått upp farten i. ”Om mänskligheten vet vi inte mycket. Det vi vet har de döda lärt oss”, som bokens specifika professor säger under det att han öppnar liken av fattighjon och jättekvinnor för att undersöka deras inre. Det han hoppas finna är förklaringen till människans sjukdomar, men också till hennes intellekt. I slutändan vill han förstås också se hur de olika människoraserna skiljer sig åt rent fysiskt, för att kunna knyta fysiken till de mentala skillnader man redan är säker på finns.

Vanskapta, freaks, utgör ett fantastiskt material för sådana undersökningar – och man förstår fascinationen. Därmed sätter Hagberg oss inte bara i Stor-Stinas ställe utan också i professorernas – vi är i den annorlunda, men också i normen. Vetenskapsmännen är inga hjärtlösa monster, de är tänkande, rationella människor. Deras tankesätt är oss inte främmande: visst förstår man att de undrade över de olika sätt människan ser ut på, visst förstår man att de tänkte i termer av ras och sökte skillnader dem emellan. Och professorns funderingar avspeglar sig i de vanliga människornas undran och fascination inför det som är annorlunda. Den möter Stor-Stina både på teaterscener och hemma i byn. Men hemmavid har hon accepterats allt mer och ses som ett gott tecken från gudarna, oavsett om det innebär de gamla samiska eller den nya kristna. Trots det känner hon sig alltid utanför: bredvidståendet blir hennes natur.

Det jag tycker mest om med den här boken är skildringen av Stor-Stinas hemmiljö: fjällen, bäckarna, de blånande vidderna. Men också fattigdomen, knappheten, väderberoendet. Och den gamla tron på det samiska som blandas med och stöts mot den nya kristendomen – det finns goda människor på båda ställena. Hagberg låter också Stor-Stina finnas efter döden som en svart fågel, en av dem som i den samiska mytologin följer själen när någon gått bort, ett tecken på att hon är kvar. Det är fint gjort.

Alice Thorburn

Publicerad: 2013-01-07 00:00 / Uppdaterad: 2015-11-14 11:20

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #5053

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?