Recension

: Släpp fångarna loss. Ett reportage om brott, straff och trygghet
Släpp fångarna loss. Ett reportage om brott, straff och trygghet Mattias Hagberg
2006
Atlas
6/10

Vem tjänar på brott och straff?

Utgiven 2006
ISBN 9173891959
Sidor 173

Om författaren

Mattias Hagberg är frilansjournalist och skriver i Göteborgs-Posten och Göteborgs Fria Tidning. Han har bland annat skrivit böckerna Släpp fångarna loss. Ett reportage om brott, straff och trygghet (2006), Skräp (2008) och Herredjuret (2011).

Mattias Hagberg – Författarens blogg på förlagets hemsida.

Sök efter boken

Antalet anmälda brott i Sverige, inklusive grova våldsbrott, har knappt ökat sen 1990 och brott involverande dödligt våld har snarast minskat. Samtidigt har antalet fångar ökat, eftersom fler människor idag låses in under längre tid. Straffen i Sverige har blivit hårdare, fler döms till fängelse istället för vård, och benägenheten att benåda har blivit mindre. Ok. Så antalet brott har minskat. Fler farliga människor är inlåsta. Varför är vi då så rädda?

Mattias Hagberg ger i sin reportagebok Släpp fångarna loss flera tänkbara ledtrådar. Han talar om medierna och den fixering vid kriminalitet och våldsbrott som de hjälper till att göda. Han talar om det minskade antalet poliser på små orter och i landsbygd. I botten spårar han, med hjälp av ett sociologiskt perspektiv, en förändrad syn på samhället, och på brottslighetens plats i det.

Hagberg stöder sig bland annat på den polske sociologen Zygmunt Bauman, som anser att utvecklingen bottnar i kapitalismen. I ett kapitalistiskt system bygger den enskildes värde på hans eller hennes förmåga att konsumera, och när det som i dag råder massarbetslöshet uppstår en ny underklass av människor som inte kan fylla sin roll i köp-sälj-kedjan. Dessa maktlösa människor, till stor del ungdomar och invandrare, definieras som farliga av samhället som förväntar sig att de ska begå brott.

Samhället ser dock inte sin egen skuld i att detta utanförskap uppstår, utan skyller i allt högre grad på individen när ett brott begås. Detta ger ett samhälle där brottslingen inte längre bör hjälpas utan istället ska straffas. Det ger också ett samhälle där staten inte längre ser sin skyldighet att skydda medborgarna. Istället får medborgarna skydda sig själva och de gör det genom att anlita vaktbolag och starta medborgargardesliknande grupper. De kriminella blir de andra, det hot som i dessa relativt fredliga tider behövs för att människor ska sluta sig samman.

Denna polarisering av samhället är något som gagnar makten. Den kan i lugn och ro ägna sig åt att befästa sin egen ställning, utom räckhåll för kritisk granskning från de medier och människor som istället koncentrerar sig på avsky och rädsla för de kriminella. Här är Hagbergs sociologiska angreppssätt mycket fruktbart. Men trots att ambitionen nog finns, så drar han inte alltid resonemangen till sin slutliga spets, han stannar kvar i det situationella istället för att gå till övergripande slutsatser.

Men så är det också ett reportage Mattias Hagberg har skrivit, inte en avhandling. Han serverar tankegångar och nya synvinklar, men ger inga svar. Det gör stilen lätt och öppen, men får till följd att avsnitten som fokuserar på brott och trygghet blir bitvis fragmentariska: det hade krävts mer utrymme, mer redovisad forskning för att vara riktigt slagkraftigt. Som det är nu känns hans resonemang inte alltid tillräckligt underbyggda.

Det bästa avsnittet är istället det som handlar om straff och om fängelset som institution. Trots att 60 procent av alla fångar återfaller i brottslighet och all statistik pekar på att fängelserna fungerar dåligt ropar många debattörer nu på fler och hårdare fängelser. Man kan med Hagberg fråga sig om inte målet borde vara att minska antalet fångar snarare än att öka det? Med exempel från 70-talets Sverige där just detta skedde, motsätter sig Hagberg tanken om att detta skulle vara en omöjlighet. För vad är det egentligen som säger att fängelse är det bästa sättet att motverka kriminalitet?

I historien har man i princip prövat två sätt att vedergälla brott: hämnd och straff. I Michel Foucaults efterföljd ser Hagberg vårt nuvarande straffsystem som ett led i disciplineringen och kontrollen av medborgarna. Vi urskiljer de avvikande och placerar dem långt ifrån oss själva, och fängelset blir liksom mentalsjukhuset en plats för dem i samhället som blev över. Hur skulle samhället förändras om vi istället använde oss av samhällstjänst och återintegration i utökad grad? Mattias Hagberg vågar till och med tänka tanken att avskaffa fängelserna helt, och att han gör det är det allra bästa med hans bok. För tanken svindlar när man tänker det otänkbara, och det är ur sådana vidsynta svindlingar som förändring och visioner kan födas.

Alice Thorburn

Publicerad: 2006-04-24 00:00 / Uppdaterad: 2015-07-27 08:50

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #1998

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?