Rent filosofiskt skulle säkert de allra flesta människor utan problem skriva under på att även kriminella kan älska sina barn. Eller på att barn inte är skyldiga till vad föräldrarna har för sig. Hur vi agerar i verkligheten verkar inte ligga helt i linje med den filosofin.

I reportageboken Pappa & kriminell finns till exempel ett barn som tvingas sluta på dagis sedan andra föräldrar sett hans pappa uthängd som yrkeskriminell i pressen. Här finns barnen som får sina hem stormade av piketstyrkan och sin pappa nedbrottad och bortsläpad, utan att någon vare sig före eller efteråt frågar efter hur det kan påverka dem.

Men även om barnperspektivet finns med, både som enstaka intervjuer med numera vuxna barn till kriminella och som expertutlåtanden från dem som har med barnen, deras föräldrar och poliserna som griper dem att göra, så är det framför allt papporna själv som kommer till tals i Niklas Malmborgs och Geir W Staksets reportagebok.

Det gör förstås att man kommer dem och deras resonemang nära – men inte alltid. När det gäller vad de faktiskt sysslar med är uttrycken oftast, och av naturliga skäl, ganska vaga. Här och var kommer en högst konkret historia om ett misslyckat bankrån, om misshandel utanför krogen eller om hur man driver in en skuld. Betydligt oftare pratas det om att ”fixa grejer” eller ställa upp för kompisarna.

Lojalitet står ofta i centrum för resonemangen, både som krav och som skyldighet. Ibland kan förstås lojaliteterna krocka – i vilken utsträckning ställer man upp för polarna även om det på ett eller annat sätt går ut över familjen? – men oftare ses de som förutsättningar. Det är ju polarna som kan se till att familjen får mat på bordet om man själv åker in.

Till stor del handlar det om fängelsestraff, om dem som försöker ”fixa grejer” lite längre ner på straffskalan nu, för att inte missa alltför mycket av ungarnas utveckling, men också om vad de faktiska fängelsevistelserna gör med föräldrar och barn. Här finns långa häktningsperioder där man inte får höra av sig till familjen alls, besök med restriktioner där man inte får hålla i sin lilla nyföding en första gång, men också glädjen i ett enskilt besöksrum där man för första gången lyckas byta blöja själv.

Inte minst angeläget finns den stora undersökning från Storbritannien som visade att nästan häften av pojkarna som haft sin pappa i fängelse själva döms för brott senare i livet. Samma forskare gjorde en jämförande studie i Sverige, och här fanns inte samma starka samband. Både den mer humana kriminalvården i sig och välfärdssamhället i stort ansågs vara viktiga faktorer. Det svenska samhället har haft större förståelse för både brottslingar och deras barn, samtidigt som den allmänna välfärden i större utsträckning gjort barnen bättre rustade att bryta föräldrarnas mönster. Därför ser flera experter som uttalar sig i boken stora faror i dagens hårdnande syn på kriminalitet och i de ökande svårigheterna att komma in i samhället, som barn eller vuxen med taskigare förutsättningar.

Det jag mest av allt bär med mig efter att ha slagit igen Pappa & kriminell är nog ändå de enskilda människoödena. Jag skulle gärna vilja höra också hur kriminella mammor kan resonera (eller för all del mer av kvinnorna som väljer att skaffa barn ihop med männen i den här boken) och i vilken mån det eventuellt skiljer sig från de här pappornas logik, men också egentligen samma typer av funderingar från vilka föräldrar som helst. Vad vill man föra över respektive inte föra över till sina barn? Vad önskar man dem för typ av liv? Hur tror man att den egna situationen påverkar dem? Vad är viktigt?

Även om de här föräldrarna i många fall slår en som märkligt (eller kanske inte så märkligt) värde- och genuskonservativa, närmast hedersorienterade, så finns också en ogrumlad barnglädje som jag faktiskt inte kan påminna mig att jag stött på någon annanstans. Jag tänker till exempel på pappa-kurserna i Stephan Mendel-Enks Med uppenbar känsla för stil, där pappor tydligen mest förväntas se graviditet, förlossning och unge som hinder i sin väg mot att få ligga igen. Jämför det med yrkeskriminelle nyblivne pappan Janni i Malmborgs och Staksets bok:

Jag har alltid varit lat när det kommer till att göra saker i hemmet och så, jag skjuter gärna upp sånt. Men nu springer jag runt som värsta R2D2 och städar och diskar och tvättar hela tiden. Jag har alltid lagat mat, men nu gör jag allt annat också för att frun ska få ta det lugnt. Det är inte ens jobbigt, det är kul! Men jag är lite avundsjuk på frugan. Jag har ju liksom ingenting att komma med när de ligger i soffan och hon ammar. […] Förutom när det är dags att byta blöjor – yeah! utbrister han och sträcker upp armarna i luften. Det får jag göra. Det är jävligt grymt.