Gästrecension

: Under jord
Under jord Don DeLillo
2001
Atlantis
9/10

The really American way of life

Utgiven 2001
ISBN 9174865536
Sidor 895
Orginaltitel Underworld
Översättare Rebecca Alsberg
Först utgiven 1997

Om författaren

Fotograf: Thomas Victor

Don DeLillo är född 1936 i New York. Han har ett rikt författarskap bakom sig med stora romaner. Med ”Under jord” bevisade han definitivt att han tillhör Amerikas ledande författare. 1985 belönades han med National Book Award och 1992 med PEN/Faulkner Award. Han är medlem av The American Academy of Arts and Letters.

Don DeLillo – En sida om författaren.

The Don DeLillo Society – Amerikanskt författarsällskap.

Gästinformation

Bo Cavefors är född 1935 och bosatt i Malmö. Som förläggare på bland andra Bo Cavefors förlag har han gett ut över 800 böcker, av exempelvis Ezra Pound, Sture Dahlström, Peter Weiss, Marx, Dalí och Pasolini. Sedan 1994 ger han ut "Svarta fanor", numera i form av bloggarna Position 1, Position 2 och Position 3, och har också skrivit en mängd egna böcker. Bland de senaste prestationerna finns essäsamlingen "Agere Contra", "Se Gud", en samling kartusiansk mystik, "Gatpojkar och andra prominenser" och "Teater Dekadens". Dessutom har han uppträtt som skådespelare i "Den spetälske från staden Aosta". I vår är han aktuell med nya boken "©CAVE".

Sök efter boken

Don DeLillo (*1936, föräldrarna invandrade italienare, uppvuxen i Bronx, NY) fick idén till Under jord när han på 1990-talet läste New York Times av den 4.10.1951 med nyheten att Sovjetunionen smällt sin första atombomb. Originalets titel Underworld borde det svenska förlaget behållit; Under jord leder tanken till begravningsbyrå, men DeLillo sysslar inte med jordfästningsritualer.

Sedan mer än trettio år är DeLillo en i USA uppskattad och flitigt belönad författare. Han rör sig utanför kvasiintellektuella cirklar. Kritiker jämför honom med Pynchon, Faulkner, Hemingway och Roth. Thomas Pynchon har visst fog för sig; det absurda fascinerar dem båda. Övriga icke. Mer logiskt att placera DeLillo som efterföljare till Henry Miller (The Air-conditioned Nightmare) och till Jack Kerouac (On the Road), och till Robert Penn Warren, den gamle segretaristen som mot alla odds 1957 gav ut Segregation; i min anmälan av boken i AB (57.07.14) citerar jag författarens "I don't think you can live with yourself when you are humilating the man next to you". Exakt så lyder DeLillos humana, sociala och katolska budskap. Idag.

Som Kerouac är DeLillo och hans berättarjag ständigt ontheroad, på väg bort från bandidos och andra magra skuggor i Harlem, bort från kalla krigets verklighet och skräck, som tonåring på jakt efter reliker, tex baseballbollen i det vinnande slaget. Att fånga ögonblicket, molnet vid himmelsranden, att genomskåda Sinatra och Lenny Bruce, CIA-chefen Hoover och andra politiska maffiosos på stadionläktaren eller som tjuvtittande smygbögar, är delar av den luftkonditionerade mardröm som stämplar USA och som DeLillos råttfälla fångar.

DeLillos beskrivning av fyra decenniers kallt krig känns igen: atombomber, Nixon och Kennedy, nukleära-kriget-hot, Korea, Vietnam; en ständigt pågående statsterrorism som föder oro, ängslan, ljug och falsk patriotism. I denna fasansfulla värld måste människor överleva och hitta en brödbit för dagen. DeLillos berättarjag är en poesins paranoiker som berättar om ett USA som lever i "Dödens triumf" (prologen), torterade av "Das Kapital" (epilogen) som "bränner bort nyanserna i en kultur" som skapar "nationsledare" vilka vill "förlänga sina skuggor över territorierna", godsaveamerica. DeLillos roman är aktuellare idag än när den skrevs: här talas om de båda WTC-tornen i NY ("med gungande lyftkranar på krönen"), då "makt betydde nåt".

I kalla krigets skugga praktiseras skilda former av sexuella relationer, utanförskap och kulturarbetaraktiviteter, som en smågalen konstnärinnas installation med 230 flowerpowermålade stridsflygplan ute i öknen. DeLillos roman, 895 sidor infall, utvikningar, samtal, reportage, spretar åt alla håll men trots detta är linjen klar, ingen kan missta sig på författarens avsikt: att som Miller och Kerouac beskriva det USA som refuserats av de rosafärgade finansbladen och inte inbjudits till generalkonsulatens kanapépartajer. DeLillo utgår från tre katolska spiritualiteter, kartusianernas, franciskanernas och jesuiternas. När jag började läsa boken hade jag inte väntat mig finna en så klart uttalad katolsk viljeinriktning och än mindre att här läsa så utomordentligt bra – korta och exemplifierande – exempel på krafter som, i den mån de förmår, motverkar det politiska och kapitalistiska kapital som styr och ställer. I ett av kapitlen förs en diskussion, som inledning till ett samlag, kring en kartusiansk 1300-talsmystiker och dennes "Icke-vetandets moln", en klassiker. Bokens berättarjag: "Det är möjligt att vi kan känna Gud genom kärlek eller bön eller med hjälp av syner eller LSD, men vi kan inte känna honom med hjälp av intellektet". Eller, för att tala med DeLillos jesuiter, som lärde honom "att undersöka saker och ting för att finna dolda innebörder och djupare sammanhang" och "respekt för andra sätt att tänka och tro". Detta konkretiseras i några kvinnliga och manliga franciskaners verksamhet bland hemlösa, sängliggande, orörliga och hungriga husockuperande tonårspojkar som håller till i slumområdena vid fattigkyrkogården på Hart Island – star den beryktade Moonman 157, Ismael Muños, som taggade tunnelbanevagnar och såsmåningom exploderade som myt, idol och kulturmaffians kulturfetisch. "De hälsade på barn med syrgastuber bredvid sängen." Bland skrotbilarna gömde sig den tolvåriga Esmeralda som våldtogs och slängdes ned från ett tak. Taggargrabbarna sprayar "Esmeralde Lopez. 12 år. Pesjydad i Himeln".

Ingen av dem skulle ha lyckats krångla sig igenom svängdörrarna och förbi de beväpnade säkerhetsvakterna i det World Trade Center som numera ligger i grus och guldtackor – men de fullsprayade vagnarna fortsätter switscha förbi perrongerna för nya skjut in i tunnlarna.

Don DeLillo skriver om the really american way of life och det är något helt annat än den american way of life som det skrävlas om av ledarskribenter och politiska megafoner.

Bo Cavefors

Publicerad: 2005-04-02 00:00 / Uppdaterad: 2011-11-27 13:17

Kategori: Dagens bok, Gästrecension, Recension | Recension: #1576

6 kommentarer

jag vill läsa den här boken.

gustav Oregistrerad 2005-04-02 10:22
 

Bor Cavefors i ett slott?

Någon Oregistrerad 2005-04-02 12:06
 

Wow, den där författaren och den där boken lät ju verkligen intressant. Det är alltid hedervärt när en person verkligen försöker fånga upp tidsandan i sitt land. Tyvärr så finns ju alltid risken att boken blir för tjock vid sådana projekt. 895 sidor är mycket. Joyce Carol Oates är en amerikansk kvinna som också försökt fånga upp tidsandan i USA i sina romaner. Speciellt lyckat är det i romanen "Blonde" när JoyceCarol Oates genom att skriva en väldigt personlig bok om Marilyn Monroes liv lyckas säga väldigt mycket om landet USA. I Sverige har vi inte så många författare som haft ambitionen att berätta om vår tid, på ett lika omfångsrikt sätt. Jag kan bara komma på Ulf Lundell just nu. Romanerna "Saknaden" och "Friheten" är romanprojekt som verkar påminna väldigt mycket om Don DeLillos. Det förefaller dessutom som om de verkar inom samma tradition, inspirerade av Jack Kerouac. Intressant, som sagt.

Samtidsskildrare Oregistrerad 2005-04-02 12:40
 

Nix, jag bor ej i ett slott. Huset på bilden är Sandgatan 14 i Lund, där jag hade förlaget under 1970-talet.

Bo Cavefors Oregistrerad 2005-04-02 14:21
 

Assåå, jag bara äääääälskar marilyn monroe-.. det gör min mamma oxå dt är därför jag e döpt till Marilyn, mamma döpte mej efter henne :D Vi har ett helt rum med skivor, plancher och filmer hon gjort.. Grejjer med henne på och massor.. Mamma&Jag bara ääääälskar henne så mkt.. vi har massa kläder och skor och väskor med henne på som vi använder.. vi e hennes största faan! :Dd ÄLSKAR MARILYN MONROE

Marilyn Mårtensen Oregistrerad 2006-02-14 13:29
 

En bättre eller än hellre beskrivning som text, och jag delar ibland Quine’s syn på ’oöversättbarhet’, kunde varit Underjord, vilken ger mångbottnad alludering, eller Jordatak, eller Skalsky…; men nu blev det undertakerwise.

Ändå verkar den då temporala postkrigsvärlden i DeLillos version som en splittrad ofantlig nekropol, utspridd över en kontinent och även oceaniskt i miljoner och miljoners subkulturer.

Original är väl att föredra, bara sisyfosarbetet med att ge sig på Ulysses (Warburton). Vet inte om det är dårskap eller mod, men nödbedd hybris kan kräva både och.
/S

Stefan Dedalus Oregistrerad 2012-11-11 11:15
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?