Jag hade tänkt träffa författaren innan jag recenserade honom men det misslyckades. Han dök inte upp där och då som jag hade tänkt ta kontakten. Det gör inget egentligen, det känns bara lustigare att ha tagit en bärs med poeter som lever innan man skriver om dem. De döda går det inte ens att dricka årgångsvin med.

Denna bekantskap med diktsamlingen börjar med en "felläsning", titeln läser jag som drömflagor och tänker på Elins krönika här på sidan, att vitt och flagor är ord som måste finnas med i diktsamlingar, och jag funderar på att nämna det. Upptäcker att det står Lavinflaggor. Nu har jag nämnt det ändå. Flera associationer för att bara belysa hur pass subjektivt mitt diktläsande är och att jag egentligen behöver träffa en människa innan jag recenserar för att jag om möjligt kan komma ut ur mitt eget skal. Ordet lavin i titeln är så pass förbundet med Leonard Cohen så jag kan inte använda det trots att Cohen sjunger på engelska, avalanche.

Så mycket om detta.

Lavinflaggor eller drömflagor som den heter i mitt förvridna sinne är en fin samling, relativt traditionell och åtkomlig. Ett gediget hantverk snarare än nåt trendkänsligt avantgardeförsök. Det finns en återkommande lite svårare diktform som Herr Hansson kallar Flaggor som är som berättade rakt ur barnets undermedvetna, det är inget direkt tilltal, ingen historia som i många av de andra dikterna.

Jag som boende på Hisingen (se där har jag funnit mitt liv igen) söker i minnet efter platser som beskrivs i dikten "Hisingsbrevet" och jag tycker dikten är en av de bästa i samlingen och jag hoppas det inte är så bara för jag inte mött människan bakom dikterna än.

Kossorna dricker ur de digitala hoarna, fiskaren tjärar sin båt just intill!

Detta är nutida Sverigeskildring av västkusten i poesi, ungefär som Saltön är det i tv-serie. Etiskt rent, idylliskt och ofarligt!

Och som avslutning så får vi lite av den vishet som ryms innanför pärmarna:

den metalliska
misskötta människan
kan öppnas
bakifrån
med en smekning