Recension

: Levande vatten
Levande vatten Clarice Lispector
2007
Tranan
10/10

Håll! Du är så skön!

Utgiven 2007
ISBN 9789185133376
Sidor 127
Orginaltitel Água viva
Översättare Örjan Sjögren
Först utgiven 1973

Om författaren

Clarice Lispector föddes 1920 i Ukraina. När hon var drygt ett år gammal kom hon till Brasilien. Hon debuterade som portugisspråkig författare 1944 och producerade tretton romaner och novellsamlingar innan hon dog 1977. Idag anses hon vara en av de största brasilianska nittonhundratalsförfattarna.

Clarice Lispector – Officiellaktig hemsida. På portugisiska.

Sök efter boken

Innan du läser den här recensionen: gå och leta fram Leonard Cohens ”Hallelujah” i musiksamlingen. (Du har den säkert någonstans; gärna John Cales version, men vilken som helst utom Jöbacks duger nog.)

Tillbaka? Bra. Och nu kanske du vill veta vad Cohen har med Lispector att göra, så det får jag försöka förklara. Vi har ju förstås det där anslaget, det där hänryckta som inte nödvändigtvis är religiöst men kanske samma känsla som ligger bakom det religiösa – inte Gud, utan det där som vissa vill fylla med Gud.

Levande vatten är ett brev från henne till honom, en enda lång monolog som börjar den dag hon vaknar och inser att hennes liv har gått vidare. Det är en otrolig känsla, en epifani hon måste försöka fånga: att i ord beskriva hur LIVET kan vara, allt det fantastiska och det jävliga, det sinnliga och det översinnliga, det där man inte kan låta bli att måla av, sjunga om, jublande sätta i ord. Men precis som man inte kan dansa om arkitektur kan man väl egentligen inte skriva om känslor; orden är bara ord, de räcker liksom inte till. Hon måste få tid på sig. Hon måste manipulera språket, gå bakom ordens fasader in i själva andemeningen och fånga själva tiden, själva NUet innan det har gått förbi och känslan av att ha förstått går förlorad i en blek efterkonstruktion.

Vart tar musiken vägen när den har spelats?

Hon går på djuphavsfiske i språket, själen, filosofin, kärleken, konsten och stöter hela tiden bara på orden som vi en gång satt på känslorna i stället för dem själva, ”sakens ÄR”; hon smeker bokstävlarna jublar vokaler på samma sätt som en jazzsaxofonist vägrar spela själva grundmelodin, bara dansar runt den och ringar in den från alla håll innan temat upprepas alldeles i slutet. Den är subjektiv på alla sätt; så till den milda grad att hela världen blir subjekt – allt är ”jag”, jag är ”det”. Varandet som aktiv handling: ”Jag är mig.”

Det varom man icke kan tala, därom måste man tiga, sade en trist österrikare en gång. Lispector vägrar tiga; hon SKA tvinga språket att fånga den där sekunden av klarhet, jubel, saknad, extas – som en Coltrane som lärt sig måla, som en Molly Bloom på E. Hon behöver 127 sidor och fan vet om hon inte lyckas. Jag kan inte sammanfatta det; mitt försök att i ord fånga hennes försök att i ord fånga det där som inte kan beskrivas, det där hemliga ackordet som går raka vägen till det gudomliga, är kanske dödsdömt från början. Det här är prosa som vill ta över poesin och jag läser ju inte poesi egentligen. Mitt eget språk räcker inte till, men det är kanske inte poängen. Kunde det sammanfattas på ett enkelt sätt behövde vi ju inte litteratur.

Jag vill inte känna den fruktansvärda begränsning som det innebär att leva enbart av vad som kan vara begripligt.

Jag vet bara att Levande vatten lyser upp min själ. Och att när allt går åt helvete står vi ändå framför tronen och vartenda ord är halleluja.

Textutdrag (Visa/göm)

Björn Waller

Publicerad: 2007-12-27 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-29 15:14

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #2760

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?