Lilla, bleka Macabéa lever ett torftigt liv. Livets njutningar består av en kall slurk kaffe på kvällen och ibland även ett hårdkokt ägg till lunch. Lika urvattnat är hennes förhållande med pojkvännen – metallurgen Olímpico de Jesus. Låter det apatiskt? Det är det. Likgiltigheten och håglösheten sprider sig som ett virus över sidorna, letar sig i läsarens medvetande och får en att vilja ruska om denna unga kvinna och skrika vakna! För inte ens när Olímpico överger Macabéa för hennes kollega Glória protesterar hon. Nej, hon fogar sig. Kanske kan en liten vilja till förändring skönjas: hon bestämmer sig i alla fall för att besöka en spåkvinna och får reda på att en fantastisk framtid väntar bakom hörnet.

Stjärnans ögonblick av den brasilianska författarinnan Clarice Lispector har onekligen några år på nacken, men känns brännande aktuell. En subtil ironi och en märkvärdigt svart humor har malts samman till en sorgsen och mild uppbruten sonat om en människa som aldrig kommer till tals. Eller är det vi – världen – som inte lyssnar?

Clarice Lispector ses ibland som del av det postkoloniala gardet. Att prata om ”världslitteratur” och ”postkolonial litteratur” är emellertid något som lätt tenderar till att bli kontraproduktivt. Ofta betraktas denna litteratur som trots sin mångfald och bredd som en genre i sig (vilket är galet uppåt väggarna) och får representera något exotiskt, mystiskt, mytiskt och främmande. Något som inte har med den riktiga och verkliga världen och litteraturen att göra. En slags eskapism som bjuder till tillfällig afternoontea hos ”den andra”. Det kan inte bli mer fel! Och detta är precis det som Clarice Lispector försöker gestalta. Lyckas hon? Absolut! Det är ypperligt välkomponerat. Lispector har en fantastisk språkkänsla och leker med ordens möjlighet att maskera och klä av människan och världen. Först efter ett tag anar man den massiva kritiken mot maktens olika ansikten, språk och strategier. Kolonialism, kvinnoförtryck och klassamhället är bara några få exempel på de fält som Lispector riktar sin kritiska spjutspets mot.

Allt detta förkroppsligas i den meningslösa Macabéa, vars öde ligger i händerna på den fiktive författaren Rodrigo. Det är han som för hennes talan, han som definierar hennes liv och sätter etikett på det. Och som en förlängning av författaren finns vi läsare. Ansvaret förskjuts alltså till oss. Hur uppfattar vi, tolkar vi och läser vi Macabéa? Är det rätt döma henne som en tråkig grå mus; fördöma hennes likgiltighet; se henne som ett stackars offer – ett vilset tabula rasa som irrar runt i en cynisk värld? Letar man efter svar lär man bli besviken. Det handlar snarare om att se att vissa har rätten att tala medan andra fråntas den. Och som tredje alternativ: vissa avstår den rätten. Eller ska vi säga skyldigheten?

Hur man än har läst hittills, utmanar Stjärnans ögonblick oss som läsare och som människor. Språket kräver ständig uppmärksamhet, ty man måste både läsa aktivt och vara beredd på att revidera sina föreställningar om världen. Lispector försöker komma bakom språkets och samhällets strukturer och konturer. Det mänskliga medvetandet och otaliga kulturella kontexter dissikeras och sätts på prov. Det finns ingen helhet, snarare är verkligheten (liksom romanen) fragmentarisk och irrationell. Tillvaron och texten utgörs av en serie ögonblick där förfluten tid är innesluten i närvarande och kommande tid. Och vilka är vi i allt detta? Vad vill vi?

Meningslösa Macabéa, så oförarglig, i all sin kranka blekhet drömmer i hemlighet om filmstjärnornas glamourösa liv. Att vara en Greta Garbo, eller ännu hellre en Marilyn Monroe som gör intryck, avtryck: sätter sina initialer på historien. Men hon är som folk är mest. Easy come, easy go – men de flesta av oss får inte ens våra 15 på estradens rampljus. Får Macabéa sina? Den som läser får se!

I den bästa av alla världar borde Stjärnans ögonblick vara hennes liv, hennes stund på jorden. Nu ligger tyvärr inte makten hos henne själv utan hos hennes författare, hos författarens författare, men framförallt hos oss – hennes läsare. Kanske kan man se detta som en uppmaning. Ta makten över ditt liv människa! Betänk: ingen ska fan tala om hur vi ska leva våra liv. Det är vår rättighet och skyldighet att härska över våra ögonblick.